Tag-Archive for » sörja «
Varje kväll kom bekanta och vänner hem till mig och pysslade om mig, precis det jag hade bett om. Matbordet var fyllt med blommor från folk som ville visa sitt djupa deltagande. Jag berättade om Stigs död gång på gång, jag fick aldrig nog. Det låter konstigt men mitt i eländet njöt jag av att det faktiskt fanns så många folk som verkligen brydde sig. Jag befann mig i förnekelse. Jag var liksom bedövad, kanske i chock, jag vet inte men psyket är enormt, det släpper bara igenom precis så mycket åt gången som man kan hantera.
På lördagen, exakt en vecka efter den fasansfulla kvällen var det bara min familj som var hemma hos mig, inga bekanta just då.
Minns att jag satt ensam på terassen, ville stänga ute familjen, orkade inte med ljud, ville vara själv. Jag måste iväg någonstans kände jag. Till havet, där är lugnt. Nej förresten, inte havet, havet var inte Stigs grej och jag ville liksom ha honom med mig. Kom att tänka på Blå Cafeét i Lomma, ja, dit ville jag. Där fanns havet för mig och där var dansbanan där Stig han spelat och jag sålt dansbiljetter, så klart att det var dit jag skulle.
Printar ut ett foto av Stig i A4 format och som i trans kör jag till Blå Cafe´t med fotot liggande bredvid mig på sätet. Minns att jag fick ett mess från min bror på vägen dit, att jag lugnt väntade med att svara tills jag kom fram och svarade honom då väldigt sakligt, som om denna turen till Blå Cafe´t var världens självklaraste enklaste sak för mig.
Jag köpte en räkmacka, satte mig där vi suttit efter en spelning en gång. Lade fotot av Stig på bordet på platsen bredvid mig. Där satt fler gäster men det brydde jag mig inte ett dugg om, det var bara jag och Stig just då. Jag upplevde det som den gången vi satt där efter en spelkväll och jag räknade och delade ut gaget. Jag var som i trans.
Åt min macka och sen kände jag inte längre för att gå ner till havet. Istället gick jag med Stigs foto i handen ut över dansbanan bort till scenen och satte mig, precis där Stig stått och spelat. Tände en cigg och började gråta, helt i min egen värld. Höde steg på dansbanan, brydde mig inte. Kände armar runt min hals. Någon kramade mig och det var som att öppna en kran, äntligen gråt, gråt. gråt. I gråten fick jag fram att min man dött för en vecka sedan. Kramen fanns kvar ända tills min gråt började ebba ut, då först lossnade armarna runt min hals och jag såg en kvinna som sade: Jag går också igenom saker just nu. Inget som du, men ändå. Kvinnan går tillbaks och sätter sig hos sin väninna utanför dansbanan.
Jag satt kvar på scenen och efter en stund kände jag bara en sådan dragningskraft till kvinnan som tröstat mig. Jag måste bara gå dit. Jag gör det och säger: Kan jag få din e.mail adress för jag känner att jag har något att tillföra dig i livet? Jag sätter mig, tar hennes händer och frågar lugnt: Vad går du igenom just nu?………………..
I flera timmar satt vi sedan och pratade med varandra och att hon befann sig där just då var absolut ingen tillfällighet. Det var universum, hinsideslivet kalla det vad man vill, som sett till så att vi var där på samma gång för att jag behövde henne just då och för att vårt möte helt enkelt var bra för oss båda.
När jag kom hem efter denna upplevelsen kändes det som om det var en gåva sänt från ovan. Det var det också, för hur vanligt är det att en människa går fram och kramar en främling som gråter. Tanken kanske finns, men därifrån till handling är mycket ovanligt.
Kvinnan heter Kristina och idag 9 månader efter är vi fortfarande nära vänner. Klart vårt möte den där dagen på Blå Cafe´t var bestämt.
En sommarkväll 2006 .Steeperz hade just börjat spela
Det var bara drygt 3 veckor mellan dödsdagen fram till begravningen men för mig var det en evighet, som jag skrivit många ggr innan kändes det som om tiden stannat. Så här är mina minnen från de veckorna.
Jag minns att jag efter en tid fick ett otroligt behov av att promenera, som om kroppen bara skrek efter det. Så jag gick och gick ut i intet flera gånger om dagen.
Två gånger hamnade jag på Fosie kyrkogård. Ena gången satte jag mig på trappan upp till kyrkan helt upptagen av inget, kände då en sådan stark närvaro som gav mig en känsla av lugn, trygghet, ja en salig känsla. Andra gången jag hamnade där hann jag bara slå mig ner på en bänk då kyrk klockorna inför en begravning började ringa. Jag satt kvar och insåg att denna stunden var menat till en mental förberedning för mig inför Stigs begravning.
Under en promenad hamnade jag på Sankt Thomasgården, ett församlingshem i Fosie. Minns att jag lade mig på gräset där, solen sken, fåglarna kvittrade och det var en sådan stillhet, just där. Minns att jag i denna stund hittade en känsla av att livet fanns, att livet har mycket att ge, att livet har mycket att vara tacksam för. Jag hittade någon form av framtid i detta ögonblick, i detta nuet med mig själv som jag befann mig i, liksom i mitt transtillstånd.
Valborgsmässoafton fick vi en blomma av Arcus, personligt överlämnad. En orange blomma med tanken att vi behövde lite färg, hade säkert fått väldigt många vita blommor. En gest som verkligen värmde oss. Jag minns också att hela matbordet var fullt med blommor och kort från både nära och mindre nära som ville visa sitt deltangande. Det konstiga är att alla fotografier som jag tog under april är helt borta, den mappen finns inte varken i datorn eller på CD.
Jenny bestämde sig för att hyra ut sin lägenhet i andra hand och flytta hem till mig, om jag så ville. Självklart ville jag det, då fanns någon som kom och gick i hemmet.
Bo, en musiker kollega till Stig hjälpte mig med ett Elvis intro som jag visste Stig älskade och jag hade helt enkelt gett mig sjutton på att ha introt med på begravningen. Tack Bosse för ditt bidrag.
Vi valde några låtar som Marianne som sjungit i Stigs band och J. från Arcus skulle spela och sjunga på begravningen.
Minns att jag rörde mig i slowmotion, att jag helt enkelt inte kunde röra mig fort, likaväl som jag var tvungen att sätta mig och vila jätteofta, eller hänga på en vägg eller stolpe, men vila var jag tvungen till, kroppen sa helt enkelt stopp.
Prästen, en kvinna, kom på hembesök. Då var Jenny, Jane och Josefin också hemma. Det kändes fint, prästen var en bra lyssnare. Hon gav oss också möjligheten att var och en av oss ge en bild utav Stig och relationen till honom.
Vi hade sådan tur för både Arcus och prästen vi fick var väldigt öppna för personliga begravningar. Vissa saker måste vara med i ceremonin men då fanns det ändå vissa valmöjligheter och detta fick vi veta. T.ex så valde vi att prästen gjorde korstecknet istället för att ösa jord på kistan.
Stig blev obducerad, så går det helt enkelt till när personen inte dött i hemmet. Efter detta kom han till kapellet på sjukhusområdet i Malmö och vi bestämde oss för att titta på honom, vara med honom, vara med hans kropp en gång till. Vi visste att det inte skulle bli lätt, Det hade gått, tror jag över 2 v sedan han dött och han var som sagt dessutom obducerad. Jag informerade släkten om dag och tid så de som ville fick möjlighet. Jag har och hade full respekt för att vi känner olika för en sådan här sak, att en del valde bort det. Jag och familjen ville i alla fall se honom en sista gång.
Vi samlades utanför kapellet, jag, mina töser och deras pojkvänner, mina barnbarn och J. och hans mamma. Jag valde att gå in först till honom, själv, jag ville se om han såg ut som Stig.
Nej, det såg inte ut som min Stig, han var mycket sminkad, förmodligen för att dölja blåmärken efter obduktionen och ansiktet var platt eftersom hud och muskulatur hade sjunkit ner.Det lilla håret han hade var färgat gulaktigt. Kanske var jag beredd på detta för jag hade tagit med mig Stigs Steeperz hatt och den fick begravningspersonalen sätta på hans huvud. Sen gick jag ut och beskrev för min familj hur Stig såg ut. Alla bestämde sig trots detta för att ta ett sista avsked av honom. Det blev precis som på akuten på dödsdagen, vi gick in och ut till honom, ibland ensam, ibland flera på en gång. Där satt vi, fällde tårar, klappade honom på armen, töserna tyckte att det bara var hans arm med tatueringen som bekräftade att det var Stig. För att hedra Stig spelades det lugn musik av Elvis Presley, precis så som Stig hade velat ha det. För mig var det bara ett skal av Stigs person, själ som låg där i kistan.
Visst var allt detta jobbigt för oss men också nödvändigt av flera orsaker. Vi fick se honom en gång till. Att se kroppen i kistan gjorde att det blev lite verkligare. Vi skulle också veta med säkerhet att det var Stig i kistan på begravningen.
Nu när jag skriver gör jag det helt från hjärtat precis som det var. Vad jag har svårt att förstå är att det hände så mycket trots att ”tiden och världen” stod still och att jag var så otroligt lugn och sansad och fokuserad och stark och att jag i allt eländet lyckades hitta så mycket att vara tacksam över.
Så var då dagen kommen för Stigs begravning. Hela tillställningen, ordet låter tokigt men det var precis vad begravningen var, en tillställning för Stig, om Stig, till Stig , åt Stig, för den han var och alltid kommer att vara i vårt inre. Ett gemensamt avsked som hedrade Stig, hans och vårt liv. Att begravningen skulle vara i Vellinge var också självklart. Jag är konfirmerad där, Stig och jag hade gift oss där och våra tre döttrar var döpta där.
Hela planeringen hade varit lätt, liksom självklar, den hade helt enket bara givet sig själv. Allt utifrån Stig och oss. Det var limousine med Elvis musik till kyrkan. Det var blå kista, Elvis-tema och CD musik av Stig själv. Inspelad i en duett med Marianne som var sångerska i Steeperz, hans band.
Att vi hela vägen mött rätt människor vid rätt tillfälle som kunnat vägleda och hjälpa oss kan inte kallas för tur, det var för oss en tydlig hjälp från ovan.
Vilket klockslag begravningen var har jag inget minne av, bara att det var den tidigaste datumen efter obduktionen, alltså fick vi ta denna dag trots att en tjej i släkten hade födelsedag och trots att Jane, min tös skulle fylla år den 7:e och jag den 9:e. Suck, vi brydde oss faktiskt inte ett dugg om födelsedagar, vi ville helst inte fylla år.
Jag klädde mig i ljusblå kjol, korallblå topp och skor, allt utifrån att blå var Stigs älsklingsfärg. Känslan i kroppen var ungefär hoppas nu att allt går som tänkt för Stig, som om det var någon uppvaktning för honom, konstigt. För säkerhets skull tog jag en svag avslappnande pilla förutom den antidepressiva. Denna tablett hade jag haft sedan några år tilbaka p.g.a. utmattningssyndrom, det var en fördel för mig att ha mitt läkar nätverk etablerat.
Min familj och deras pojkvänner samlades utanför kapellet på MAS där Stig fanns. Vi var med när personalen från Arcus bar den blå kistan från kapellet in i limousinen (nu när jag skriver gör det ont, jag gråter, shit, hur klarade jag det) För Stig spelades Elvis musik i limousinen hela vägen till Vellinge medan vi i tre bilar körde bakefter till Vellinge kyrka (Åh, det är sant, jag har varit med om detta är vad jag känner just nu).
foto: Christer Berg
Kistan bars in i kyrkan.
Christer och Jerker från Arcus arrangerade alla blomsterkransar och buketter som kommit, de bad mig korrigerade om jag tyckte så.
Det blev en stor församling som ville ta avsked av Stig och ceremonin var så här:
KLOCKRINGNING
elvis presley intro
på CD-skiva
INLEDNING
Love me tender
piano & sång: Marianne Larsson (från Steeperz, Stigs band)
piano: Jerker Nilsson (från Arcus)
Love me tender (här med Elvis Presley)
GRIFTETAL
Lena, prästens tal om Stig var jättefint.
Hon hade verkligen tagit till sig vad vi berättat under hennes hembesök.
Hon vände sig till oss, hon pratade direkt till mina barnbarn och till hela till församlingen.
Psalm 256.
Psalm 256 Var Inte Rädd
ÖVERLÅTELSE
prästen gjorde korstecknet istället för att lägg på mull på kistan, precis som vi ville ha det.
BIBELLÄSNING
CD sång inspelad av Stig och Steeperz orkester
Mitt liv med dig
Detta att Stig sjöng för på sin egen begravning var för oss att verkligen hedra honom.
Senare berättade Christer från Arcus att allas ögon i församlingen varit blöta.
BEGRAVNINGSBÖN
HERRENS BÖN
från kyrkans sångbok
Där rosor aldrig dör (här med Vikingarna)
Stig och hans avlidne far sjöng ofta denna sången
AVSKED
Om jag minns rätt så gick jag, Jenny, Jane och Josefin och barnbarnen fram tillsammans till kistan först. En och en lägger vi vår ros, Isabelle lägger sin teckning till morfar, jag mumlar något och gör en halv buddha bugning eller vad det blev av det.
Denna stund är det enda jag inte är nöjd med under ceremonin. Jag skulle vilja göra om avskedet för att vara mer närvarande innerlig i stunden. Ordet nöjd verkar kanske konstigt men det är otroligt viktigt att få vara nöjd och känna att man gjort det bästa av begravningsceremonin, det är viktigt i bearbetningsprocessen.
VÄLSIGNELSEN
piano och sång Jerker Nilsson (från Arcus)
Always on my mind
Bärarna går ut ur kyrkan med kistan och församlingen följer efter. Limousinen står utanför, kistan sätts in i bilen och körs där ifrån medan vi alla är med honom med blicken så länge det går
foto:Christer Berg
Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt. På samma gång var det fint att vi alla, hela församlingen följde honom så länge det var möjligt.
Vilka dubbla budskap, undrar om det är möjligt för någon utomstående att förstå.
Att skriva om denna dagen har varit känslofyllt laddat, jag har gråtit och skrikit men samtidigt har jag bearbetat. Jag har bearbetat mycket på olika sätt tidigare men en aning blockerad eftersom jag tog antidepressiv medicin, gråten har liksom varit kvar inom mig.
Efter begravnings ceremonin följde en minnesstund och den tänker jag skriva om en annan dag som Del.9
fortsättn.5/5 -08 efter begravnings ceremonin
………. Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt.
I skrivandets stund lyssnar jag på Stig och Bad moon rising m.fl och jag gråter, det är så konstigt, det är som om han var levande och bara bortrest, han är så verklig, hans röst är så verklig, han är ju med här och nu med sin röst.
Minnesstunden höll vi i Malmö på Söderkulla i den lokal där vi knappt ett år tidigare hade haft en överraskningsfest för Stig när han flyllde 55. Festen var i Elvis tema eftersom Elvis var hans stora idol.
Så här hade vi det alltså ca 9 månader tigare, kanske är det tur att vi inget vet om vad framtiden har i sitt sköte.
I sutet av kvällen var det flera andra som lekte Elvis
Nu när jag har plockat fram dessa bilder har härliga minnen poppat upp i min själ, det gör mig glad. Under tiden har jag lyssnat på hans sång, jag har både sjungit med och haft tårar i ögonvrån. Det är viktigt att plocka fram och förvalta det goda positiva från tiden man haft tillsammans.
I alla fall. Stig var så överraskad och så lycklig den kvällen så självklart var det där minnesstunden skulle vara. Jag hade inte tänkt att hålla något tal utan istället spela denna låt med Stig
Det kan aldrig bli som förr igen
Jag spelade den och plötsligt stod jag där och höll tal också. Jag som inte är någon talare och hatar att stå i centrum tyckte plötsligt det var självklart och enkelt att hålla tal. Var komer styrkan ifrån, Minns bara att jag pratade om min tacksamhet över att fått levt med honom i 37 år, något annat minns jag inte. Innan eller efter detta spelade jag låten Det kan aldrig bli som förr igen. Han sjunger den till mig.
Vi bjöd inte på mat, nej, prinsesstårta, masariner och vetebröd för det var de kakorna som Stig var tokig i, i synnerhet masariner.
……………….Egentligen var jag inte så säker på att vi skulle ha någon minnesstund över huvud taget, det bottnade sig i mina dåliga känslominnen ifrån bardomen. Jag var 11 år då min mor dog efter lång tids sjukdom och ”barnets Eva-Kerstins” upplevelse av minnesstunden var hur fel det kändes att gästerna pratade glatt medan de åt och drack. Det bjöds på likör och cognad till kaffet vilket var bruklet på den tiden.
Så…..mitt huvud fann ett sätt att göra minnesstunden trevlig men en stund just för vad namnet säger, alltså, till minne utav Stig som person och i umgänge med honom. Jag gick igenom, alla våra fotoalbum, scannade in bilder där Stig var med i samvaro med släktingar vänner etc. Brände på en CD och lämnade in för framkallning, över 300 bilder blev det trots att 15 års diabilder inte kunde vara med.
Så blev det också. Fotona hade jag delat upp i fyra album som cirkulerade mellan gästerna. Alla hittade de sig själva på någon bild tillsammans med Stig och det väckte minnen som de samtalade om.
Stig och jag i mycket unga år
Och medan musik av Elvis Presley och Stig o Steeperz ljöd i bakgrunden tittade gästerna på foton och pratade minnen. Det blev precis så som jag önskat.
Så tacksam jag är att både begravning och minnesstund blev bra. Vi är så nöjda och det är mycket viktigt i sorgeprocessen att kunna vara det. och i skrivandets stund har jag både haft tårar i ögonen och sjungit med Stigs CD
Vi hade fått blommor och blommor från när och fjärran av kära folk som ville visa sitt deltagande. När fotot togs var en del vissna och hade kastats.
…….Zombiformat, jag tänker efter nu i skrivandets stund. Jag existerade som en zombi, dagarna gick, saker blev uträttade och ändå stod livet still, inne i mig stod det verkligen still.
Begravningen var ju den 5/5 -08, Jane mellantösen fyllde 26 år den 7:e och jag fyllde 55 den 9 maj. (nu kommer tårar och jag tänker: kommer nog aldrig att ta till mig att jag aldrig får se dig på jorden mer Stig. Jag bara accepterar att du är hemifrån )
Firade vi Janes födelsedag? Hade först ingen aning . Sen hittade jag foto på det. Firade och firade vi åt i alla fall tillsammans hemma hos mig (hos mig, oss brukade ju det vara mig, så svårt) Och tack livet för barnbarnen som fick oss att le. Vem kan låta bli? Hur deprimerat det än är, barn är ju livet, framtiden och de är här och nu. För mig var småttingarna ett BEVIS på att livet existerade
Jag har däremot klara minnen av att min familj, deras pojkvänner, Stigs bror och familj bjöd mig på middag på Elyse´, dagen då jag blev 55 år. Minns så svårt det var att klä upp mig och så fel det kändes att åka iväg och fira mig. Finkläder och klackaskor (skakar på huvudet och lider i stunden) så oviktigt allt kändes .
Jag hade bestämt att ingen skulle få sitta på ena sidan om mig, stolen skulle var tom till Stig, en själslig känsla som var viktig.
Jenny bestämde sig för att flytta hem till mig. Här fanns ju plats, jag slapp vara ensam och hon kunde spara.
———-
Vi var och valde ut urnplats med vaktmästaren på kyrkogården i Vellinge. Det visade sig att på urnplatsen bredvid fanns R. en kompis som Stig i sin ungdom både hade spelat korpfotboll och bordtennis med och som vi även umgåtts lite med i det vuxna livet.
Trots att vi bott i Malmö de sista ca 8 åren var det ändå självklart att det var i Vellinge urnan skulle vara. Där hade jag blivit konfirmerad, Vi hade vigt oss där, våra tre töser blivit döpta där och vi hade bott där våra flesta år tillsammans.
Jag gjorde ett minnesbord
En dag var vi hos stensättaren för att välja ut gravsten. Oj oj oj, där hamnade jag mitt i döden jag också. Mina töser valde att det skulle stå ”Vår älskade……..” på stenen och då undrade säljaren om det ska urnsättas fler på samma plats någon gång. …..Just i det ögonblicket insåg jag att jag också ska dö och då ska jag ligga där.Vilken konstig känsla att stå där och ta ställning till detta. I alla fall så gick det att ha ”Vår älskade” men med ett extra mellanrum mellan orden så ett a kan få plats för då blir det ”Våra älskade” .
M. Jennys dåvarande pojkvän fyllde också år och honom bjöd vi på middag på en båt i hamnen. Så allt fortsatte och i detta fanns jag men ändå var min tid still.
När Stig dog hade vi bara bott här i 6 månader så här var ingen trädgård anlagd. Jennys dåvarande pojkvän lade ner all sin lediga tid för att hjälpa mig i trädgården. Han var helt enkelt helt underbar. Jag planerade, vi handlade tillsammans och han anlade med min assistans. Från att bygga staket till att anlägga stenrabatter. Allt det där hände som i dimma, som en zombi, jag fungerade som en maskin. Grannarna frågade hur jag orkade, och jag hade ingen aning. Känslan jag kommer ihåg var att: Så länge jag håller på att fixa och dona som jag alltid har gjort så är livet också som det alltid har varit, någon form av förnekelse helt enkelt.
Så förflöt maj och en bit av juni och ändå stod det still.
e-k
(forts. Fröken änka)
Kristina som lade sig i och kramade en vilt främmande kvinna (jag) som satt och grät på scenen på Blå Cafeet i Lomma.
Ninna som jag träffade på Ikea några veckor innan han dog och som själv är änka och som öppnade upp sitt livsöde för mig så att det var givet att jag tog kontakt med henne efter att det hänt. Som har och följer mig på vägen ut ur sorgen och in i ett nytt liv.
Anki som jag mötte på Soltemplet (ett medialt ställe) skild och som älskar att dansa precis som jag och som jag också kan dela sökandet efter ett nytt liv med.
Sen fanns Maggan, en jag känt sedan mina barn var små . Hon visade sig vara en verklig vän. En tålmodig lyssnare och hon fanns verkligen med mig på ett ”stort” sett.
Och Elisabeth, en gammal bekantskap som verkligen vaknade till liv när jag behövde henne.
Så känner jag också sådan uppskattning när jag tänker på den första veckan, alla som kom varje dag (så ville jag ha det då) orkade lyssna på mig, fixa mat och fika och bry sig om mig.
Jag hade universum på min sida och fick ett återbud hos Randi ett medium (annars ett halvt års väntetid) som jag hade tilllit till och detta var i hopp om att genom henne få någon kontakt med Stigs själ. (när jag är på sådant har jag verkligen pokerface och är tyst som en mus)
Det första jag fick höra var att min guide sa:
”Du är ett kap för vilken karl som helst, minns det”.
Hallå, detta var inte vad jag kom dit för att höra tänkte jag och inombords började jag då tappa tilliten men tyst lyssnade jag vidare.
Hon säger: Jag ser dig som i ett korthus, det rasar över dig och du är övergiven.
Så fick hon fick kontakt och berättade att Stig först inte fattat att han var död, han trodde att han vaknat upp efter en operation.
Randi såg honom sitta i en sorts fåtölj, ingen vanlig fåtölj men framför världen där han var helt avkopplad och på golvet bredvid honom låg hans vän, hans hund.
Jag förstod att fåtöljen var kontorsfåtöljen framför datorn (världen) för där trivdes han att sitta och koppla av. Och hunden, jag fick tårar i ögonen då jag förstod att Atos och Stigs själar hade hittat varandra. Atos var Stigs älskade schäfer och han dog för en del år sedan.
Och det där med operationen, Stig skulle blivit opererad d2n 22 som han dog den 12 och det hade ju Randi ingen aning om.
Och mer kom det till mig genom Randi och jag gick därifrån med en bättre inre än när jag kom dit.
Jag har hört att små barn sinne är helt öppna för ”det okända” , de är ännu inte formade av miljön och Isabelle mitt barnbarn som då var 2,5 hon fick flera mediala upplevelser om sin morfar som hon berättade för oss om.
Det sista hon upplevde och sa till oss var: Jag tycker inte om när morfar är en fågel.
Var han då över i nästa dimension, undrade jag.?
Jag funderar så på alla dessa fåglar
som av någon anledning
har fått min uppmärksamhet
Den första gången var det ugglan
som slog sig ner bredvid mig på kyrkogården.
Den andra gången var det den vita duvan
som trippade fram och tillbaka utanför huset.
Samt alla dessa besök av den vackra fågeln
utanför mitt fönster.
Den som återkom dagligen i flera veckor.
Ni fick min uppmärksamhet!
© av Gunilla Karlsson
http://blogg.passagen.se/pgrrr/
Ja, det andliga var ett stöd för mig. Jag hade mycket stöd och tröst i en sång som Stig sjunget in, den heter Det kan aldrig bli som förr igen och i refrängen sjunger han: Än en gång ska vi mötas under stjärnhimlen klar.
Det kan aldrig bli som förr igen
Oj, vad jag lyssnade på CD med Stig, vilken Guda gåva att ha hans sångröst på CD, vem är det förunnad det?
Vad jag också gjorde var att jag medvetet mötte platser för att hjälpa mig själv bearbeta, kanske var det att försöka integrera det gamla med framtiden, skulle smälta samman på något sätt, jag vet inte. T.ex. så körde jag runt till ställen där vi bott, satt utanför, kände och tänkte igenom vad vi varit med om där. Jag ringde på hos några och på ett par ställen fick jag komma in och sitta.
En annan otroligt viktig grej för mig var hans jacka, Stigs jacka, min älskades jacka som luktade Stig. Jag finge tröst i att krama den och lukta honom, känna hans närvaro. Länge, länge, ja ända tills ingen lukt var kvar hade jag den i sängen, kramade och snusade på den om nätterna, jag minns att det var en underbart tröst.
Min familj ville vara mycket tillsammans men när jag hade svåra stunder ville jag vara själv. Ville inte dela det med någon. Vara själv med mina känslor, vara själv med mina minnen och tårar, för mig var det rätt.
Jag fick en rosa och en svart anteckningsbok av Ninna och i den svarta skrev skrev jag av mig mina mörka känslor. I den rosa skrev jag i så fort jag kunde hitta något positivt i tillvaron. Ja, jag är stolt över mig själv för att jag medvetet letade positiva saker också och då tillät jag mig att skriva om det.
Vid andra tillfällen sökte jag mig till andra och fick jag ingen kram så bad jag om en. Ingen kram kunde vara för mycket.´
Det allra viktigaste är att följa sitt innersta, då blir det rätt.
E-K
Speciellt två böcker hjälpte mig oerhört mycket efter min man Stigs död
Våga vilja leva vidare efter en svår förlust
Först och främst denna bok som ramlade ut från en hylla på stadsbiblioteket när jag letade efter en annan om sorg. Snacka om att saker kommer till en när man som bäst behöver det, magi. En mycket enkel och tydlig bok som gav mig bekräftelse, styrka, medlidande, krafter och framför allt tro på framtiden. Det är heller inte en bok man behöver läsa ifrån pärm till pärm.
Är livet slut nu? Den frågan ställer vi ofta när vi har drabbats av en svår förlust. Det kan röra sig om en älskad persons bortgång, skilsmässa, separation eller en svår sjukdom. Varje förlust är förenad med sorg och smärta. Ju större förlust desto djupare smärta.
Så här skrev signaturen Stefan på SVT:s hemsida efter tsunamikatastrofen: ”Vill gärna tipsa om mitt livs mest betydelsefulla bok som ”räddade livet” på mig under en svår kris en gång i livet: Våga vilja leva vidare efter en svår förlust. Det är den bok jag skulle behålla om jag bara fick äga en bok. Den kan komma väl till pass nu när så många känner sorg.”
I kapitel för kapitel går författarna igenom krisens olika faser så att den drabbade mycket väl kan känna igen sig. Boken innehåller fakta, råd och stämningsfull lyrik. Genom den trevliga uppläggningen är den både lättillgänglig och lättläst.”
Boken finns på biblioteket
Timme för timme, dag för dag : min väg genom sorgen / Cyndee Peters
Sommaren 1985 dog både hennes make Lasse och Cindees mamma hastigt och oväntat.
Sorgen har hon beskrivit i boken
Hennes berättelse var också till mycket hjälp för mig, kanske mest i att känna igen sig själv
Cyndee Petershar även skrivit en fortsättning som heter “Vidare”
Senare i processen läste jag
LIVET EFTER DÖDEN av Deepak Chopra
Den bästsäljande författaren och läkaren Deepak Chopra tar sig i denna bok an den mest existensiella frågan av alla: Vad händer när vi dött? Med hjälp av så skilda element som vedisk filosofi , partikelfysik, psykologi och neurologi bygger han ett fascinerande resonemang, vars slutsats är trösterik:
Vi människor är inte, och har aldrig varit, begränsade varelser instängda i fysiska kroppar. Istället är vi redan nu multidimensionella väsen som skapar vår framtid bortom detta liv genom våra ord, tankar och handlingar.
Öst möter väst i denna tankeväckande, inspirerande och upplysande bok för alla som någon gång funderat kring livet efter detta.
En film som gav mig mycket ifråga om ”tecken” var Ps! I love you.
Holly och Gerry är ett ungt par som varit gifta i 9 år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Gerry dör av en sjukdom står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Gerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen.
En annan bok som jag vill rekommendera är: Du kan hela ditt liv av Louise L. Hay
Att aktivt arbeta med att ”hela sig själv” är väldigt bra men också tröttsamt. Denna boken kan man använda precis i den takt man vill och orkar och plocka de kapitlen som känns rätt för en själv.
Jag använde den första gången efter att jag gått i väggen för 4.5 år sedan.
Kundrecensioner
Du kan hela ditt liv
Denna bok är helt fantastísk! Man får så många aha-upplevelser och det är otroligt lätt att ta till sig vad Louise skriver. Boken förändrade mitt liv på ett positivt och helt otroligt sätt-man kan inte gå tillbaka och leva som förut efter man har läst denna underbara bok och man förändras som människa-enbart till det bättre. Vill man förändra sitt liv och lära sig leva i nuet så ska man absolut läsa denna bok!!!
.
Nu är jag på gång att läsa Den tibetanske livs- och dödsboken av Rinpoche Sogyal
I detta omfattande och uttömmande verk förenar författaren för första gången den urgamla tibetanska visdomen och den moderna forskningen om döden, döendet och universums natur.
Boken gör den mest genomgripande tolkning som någonsin gjorts av en storslagen vision av liv och död. Författaren lär ut vad människor, oavsett livssyn, kan göra för att omvandla sina liv och förbereda sig inför döden.
Kanske kan något av detta vara någon till stöd.
Många kramar
e-k
Senaste kommentarerna