.

Min bloggbok………….

Sitter på terassen, himlen spricker upp och solen tittar fram, det är vindstilla det enda som hörs är fågelkvitter. Jag sitter och tänker på denna dag för 2 år sedan. En avskedsdag, min mans begravning.

När jag tänker tillbaka har jag svårt att förstå att jag klarade denna dagen, jag till och med höll tal på minnesstunden.
Hur kunde jag ens en gång  leva denna dagen, innan ceremonin var jag t.o.m. med och arrangerade alla blommor runt kistan, styrde och ställde för Stig så han skulle bli hedrad.

Inte ens när vi spelade Stig själv på CD bröt jag ihop.

Mitt liv med dig

vi i unga år

.

(Nu när jag skriver kryper spänningar i axlarna på mig) Jag var som en zombi,  i chock och förnekelse tillstånd. Det var som om jag var med i en film och när filmen var slut var allt som vanligt. Kan inte minnas att jag grät en endaste gång. Allt som skedde, hela arrangemanget var liksom till honom, för honom.Det var liksom bara hans kropp, skal i kistan, inte Stig, hans själ.

När sedan vi stod och såg efter bilen som körde iväg med kistan rann tårarna så sakteligen medan jag kände sorg och tänkte att nu ska hans kropp till kremering och kommer aldrig att finnas mer.

Chocken satt kvar länge, länge och kanske är det psykets hjälp för att kunna hantera det som ”inte kan vara sant”, det ofattbara.

Förnekelsen har utan att jag visst om det funnits kvar tills för några månader sedan. Tecken jag kan se på det så här i efterhand är att jag länge kände det som om han bara var bortrest, att jag levde ett dubbelliv, att mitt nya liv bara var i väntan tills allt blev som vanligt igen. Självklart har intellektet hela tiden visst MEN det inre lever sitt eget liv.

http://www.steeperz.com/2009/01/21/del-8-begravningen-den-5-maj/

Stig dog utan att ha varit sjuk, han fick en infarkt. Jag tror att risken att förnekelsen blir större och varar längre i sådana fall än om sjukdom förekommit döden.

Och Gudarna ska veta att dessa två åren inte går att beskriva i ord i min kamp att leva vidare, hitta vem jag är utan honom och hitta ett ny livsbok. Min personlighet är intensiv och så har också dessa åren varit.
För andra sörjande kan jag säga att: Det går, hur mörkt det än är kommer det småningom att öppnas en ny dörr bara man skapar möjligheten.

.

Min livskamrat fick lämna jordelivet som 56 åring, alldeles för tidigt. En del av mitt stöd har varit min andliga tro. I detta har jag tänkt att hans livsuppgift var klar, att vi alla har en viss förutbestämd tid här på jorden och att vi egentligen med vårt sätt att leva bara kan påverka några år fram eller tillbaka.
Ett annat stort stöd har varit Ninna som gått igenom samma sak.

.

.

37 år tillsammans, bröllopet stod den 1 juni 1974, vi lovade att älska varandra i nöd och lust tills döden skilde oss åt.

Vår kärlek klarade det.

.

Min kärlek till dig ryms i mitt inre för alltid.

.

e-k