Tag-Archive for » begravning «
.
Min bloggbok………….
Sitter på terassen, himlen spricker upp och solen tittar fram, det är vindstilla det enda som hörs är fågelkvitter. Jag sitter och tänker på denna dag för 2 år sedan. En avskedsdag, min mans begravning.
När jag tänker tillbaka har jag svårt att förstå att jag klarade denna dagen, jag till och med höll tal på minnesstunden.
Hur kunde jag ens en gång leva denna dagen, innan ceremonin var jag t.o.m. med och arrangerade alla blommor runt kistan, styrde och ställde för Stig så han skulle bli hedrad.
Inte ens när vi spelade Stig själv på CD bröt jag ihop.
vi i unga år
.
(Nu när jag skriver kryper spänningar i axlarna på mig) Jag var som en zombi, i chock och förnekelse tillstånd. Det var som om jag var med i en film och när filmen var slut var allt som vanligt. Kan inte minnas att jag grät en endaste gång. Allt som skedde, hela arrangemanget var liksom till honom, för honom.Det var liksom bara hans kropp, skal i kistan, inte Stig, hans själ.
När sedan vi stod och såg efter bilen som körde iväg med kistan rann tårarna så sakteligen medan jag kände sorg och tänkte att nu ska hans kropp till kremering och kommer aldrig att finnas mer.
Chocken satt kvar länge, länge och kanske är det psykets hjälp för att kunna hantera det som ”inte kan vara sant”, det ofattbara.
Förnekelsen har utan att jag visst om det funnits kvar tills för några månader sedan. Tecken jag kan se på det så här i efterhand är att jag länge kände det som om han bara var bortrest, att jag levde ett dubbelliv, att mitt nya liv bara var i väntan tills allt blev som vanligt igen. Självklart har intellektet hela tiden visst MEN det inre lever sitt eget liv.
http://www.steeperz.com/2009/01/21/del-8-begravningen-den-5-maj/
Stig dog utan att ha varit sjuk, han fick en infarkt. Jag tror att risken att förnekelsen blir större och varar längre i sådana fall än om sjukdom förekommit döden.
Och Gudarna ska veta att dessa två åren inte går att beskriva i ord i min kamp att leva vidare, hitta vem jag är utan honom och hitta ett ny livsbok. Min personlighet är intensiv och så har också dessa åren varit.
För andra sörjande kan jag säga att: Det går, hur mörkt det än är kommer det småningom att öppnas en ny dörr bara man skapar möjligheten.
.
Min livskamrat fick lämna jordelivet som 56 åring, alldeles för tidigt. En del av mitt stöd har varit min andliga tro. I detta har jag tänkt att hans livsuppgift var klar, att vi alla har en viss förutbestämd tid här på jorden och att vi egentligen med vårt sätt att leva bara kan påverka några år fram eller tillbaka.
Ett annat stort stöd har varit Ninna som gått igenom samma sak.
.
.
37 år tillsammans, bröllopet stod den 1 juni 1974, vi lovade att älska varandra i nöd och lust tills döden skilde oss åt.
Vår kärlek klarade det.
.
Min kärlek till dig ryms i mitt inre för alltid.
.
e-k
Så var då dagen kommen för Stigs begravning. Hela tillställningen, ordet låter tokigt men det var precis vad begravningen var, en tillställning för Stig, om Stig, till Stig , åt Stig, för den han var och alltid kommer att vara i vårt inre. Ett gemensamt avsked som hedrade Stig, hans och vårt liv. Att begravningen skulle vara i Vellinge var också självklart. Jag är konfirmerad där, Stig och jag hade gift oss där och våra tre döttrar var döpta där.
Hela planeringen hade varit lätt, liksom självklar, den hade helt enket bara givet sig själv. Allt utifrån Stig och oss. Det var limousine med Elvis musik till kyrkan. Det var blå kista, Elvis-tema och CD musik av Stig själv. Inspelad i en duett med Marianne som var sångerska i Steeperz, hans band.
Att vi hela vägen mött rätt människor vid rätt tillfälle som kunnat vägleda och hjälpa oss kan inte kallas för tur, det var för oss en tydlig hjälp från ovan.
Vilket klockslag begravningen var har jag inget minne av, bara att det var den tidigaste datumen efter obduktionen, alltså fick vi ta denna dag trots att en tjej i släkten hade födelsedag och trots att Jane, min tös skulle fylla år den 7:e och jag den 9:e. Suck, vi brydde oss faktiskt inte ett dugg om födelsedagar, vi ville helst inte fylla år.
Jag klädde mig i ljusblå kjol, korallblå topp och skor, allt utifrån att blå var Stigs älsklingsfärg. Känslan i kroppen var ungefär hoppas nu att allt går som tänkt för Stig, som om det var någon uppvaktning för honom, konstigt. För säkerhets skull tog jag en svag avslappnande pilla förutom den antidepressiva. Denna tablett hade jag haft sedan några år tilbaka p.g.a. utmattningssyndrom, det var en fördel för mig att ha mitt läkar nätverk etablerat.
Min familj och deras pojkvänner samlades utanför kapellet på MAS där Stig fanns. Vi var med när personalen från Arcus bar den blå kistan från kapellet in i limousinen (nu när jag skriver gör det ont, jag gråter, shit, hur klarade jag det) För Stig spelades Elvis musik i limousinen hela vägen till Vellinge medan vi i tre bilar körde bakefter till Vellinge kyrka (Åh, det är sant, jag har varit med om detta är vad jag känner just nu).
foto: Christer Berg
Kistan bars in i kyrkan.
Christer och Jerker från Arcus arrangerade alla blomsterkransar och buketter som kommit, de bad mig korrigerade om jag tyckte så.
Det blev en stor församling som ville ta avsked av Stig och ceremonin var så här:
KLOCKRINGNING
elvis presley intro
på CD-skiva
INLEDNING
Love me tender
piano & sång: Marianne Larsson (från Steeperz, Stigs band)
piano: Jerker Nilsson (från Arcus)
Love me tender (här med Elvis Presley)
GRIFTETAL
Lena, prästens tal om Stig var jättefint.
Hon hade verkligen tagit till sig vad vi berättat under hennes hembesök.
Hon vände sig till oss, hon pratade direkt till mina barnbarn och till hela till församlingen.
Psalm 256.
Psalm 256 Var Inte Rädd
ÖVERLÅTELSE
prästen gjorde korstecknet istället för att lägg på mull på kistan, precis som vi ville ha det.
BIBELLÄSNING
CD sång inspelad av Stig och Steeperz orkester
Mitt liv med dig
Detta att Stig sjöng för på sin egen begravning var för oss att verkligen hedra honom.
Senare berättade Christer från Arcus att allas ögon i församlingen varit blöta.
BEGRAVNINGSBÖN
HERRENS BÖN
från kyrkans sångbok
Där rosor aldrig dör (här med Vikingarna)
Stig och hans avlidne far sjöng ofta denna sången
AVSKED
Om jag minns rätt så gick jag, Jenny, Jane och Josefin och barnbarnen fram tillsammans till kistan först. En och en lägger vi vår ros, Isabelle lägger sin teckning till morfar, jag mumlar något och gör en halv buddha bugning eller vad det blev av det.
Denna stund är det enda jag inte är nöjd med under ceremonin. Jag skulle vilja göra om avskedet för att vara mer närvarande innerlig i stunden. Ordet nöjd verkar kanske konstigt men det är otroligt viktigt att få vara nöjd och känna att man gjort det bästa av begravningsceremonin, det är viktigt i bearbetningsprocessen.
VÄLSIGNELSEN
piano och sång Jerker Nilsson (från Arcus)
Always on my mind
Bärarna går ut ur kyrkan med kistan och församlingen följer efter. Limousinen står utanför, kistan sätts in i bilen och körs där ifrån medan vi alla är med honom med blicken så länge det går
foto:Christer Berg
Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt. På samma gång var det fint att vi alla, hela församlingen följde honom så länge det var möjligt.
Vilka dubbla budskap, undrar om det är möjligt för någon utomstående att förstå.
Att skriva om denna dagen har varit känslofyllt laddat, jag har gråtit och skrikit men samtidigt har jag bearbetat. Jag har bearbetat mycket på olika sätt tidigare men en aning blockerad eftersom jag tog antidepressiv medicin, gråten har liksom varit kvar inom mig.
Efter begravnings ceremonin följde en minnesstund och den tänker jag skriva om en annan dag som Del.9
fortsättn.5/5 -08 efter begravnings ceremonin
………. Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt.
I skrivandets stund lyssnar jag på Stig och Bad moon rising m.fl och jag gråter, det är så konstigt, det är som om han var levande och bara bortrest, han är så verklig, hans röst är så verklig, han är ju med här och nu med sin röst.
Minnesstunden höll vi i Malmö på Söderkulla i den lokal där vi knappt ett år tidigare hade haft en överraskningsfest för Stig när han flyllde 55. Festen var i Elvis tema eftersom Elvis var hans stora idol.
Så här hade vi det alltså ca 9 månader tigare, kanske är det tur att vi inget vet om vad framtiden har i sitt sköte.
I sutet av kvällen var det flera andra som lekte Elvis
Nu när jag har plockat fram dessa bilder har härliga minnen poppat upp i min själ, det gör mig glad. Under tiden har jag lyssnat på hans sång, jag har både sjungit med och haft tårar i ögonvrån. Det är viktigt att plocka fram och förvalta det goda positiva från tiden man haft tillsammans.
I alla fall. Stig var så överraskad och så lycklig den kvällen så självklart var det där minnesstunden skulle vara. Jag hade inte tänkt att hålla något tal utan istället spela denna låt med Stig
Det kan aldrig bli som förr igen
Jag spelade den och plötsligt stod jag där och höll tal också. Jag som inte är någon talare och hatar att stå i centrum tyckte plötsligt det var självklart och enkelt att hålla tal. Var komer styrkan ifrån, Minns bara att jag pratade om min tacksamhet över att fått levt med honom i 37 år, något annat minns jag inte. Innan eller efter detta spelade jag låten Det kan aldrig bli som förr igen. Han sjunger den till mig.
Vi bjöd inte på mat, nej, prinsesstårta, masariner och vetebröd för det var de kakorna som Stig var tokig i, i synnerhet masariner.
……………….Egentligen var jag inte så säker på att vi skulle ha någon minnesstund över huvud taget, det bottnade sig i mina dåliga känslominnen ifrån bardomen. Jag var 11 år då min mor dog efter lång tids sjukdom och ”barnets Eva-Kerstins” upplevelse av minnesstunden var hur fel det kändes att gästerna pratade glatt medan de åt och drack. Det bjöds på likör och cognad till kaffet vilket var bruklet på den tiden.
Så…..mitt huvud fann ett sätt att göra minnesstunden trevlig men en stund just för vad namnet säger, alltså, till minne utav Stig som person och i umgänge med honom. Jag gick igenom, alla våra fotoalbum, scannade in bilder där Stig var med i samvaro med släktingar vänner etc. Brände på en CD och lämnade in för framkallning, över 300 bilder blev det trots att 15 års diabilder inte kunde vara med.
Så blev det också. Fotona hade jag delat upp i fyra album som cirkulerade mellan gästerna. Alla hittade de sig själva på någon bild tillsammans med Stig och det väckte minnen som de samtalade om.
Stig och jag i mycket unga år
Och medan musik av Elvis Presley och Stig o Steeperz ljöd i bakgrunden tittade gästerna på foton och pratade minnen. Det blev precis så som jag önskat.
Så tacksam jag är att både begravning och minnesstund blev bra. Vi är så nöjda och det är mycket viktigt i sorgeprocessen att kunna vara det. och i skrivandets stund har jag både haft tårar i ögonen och sjungit med Stigs CD
Nu känner jag för att skriva om urnsättningen som blir sista delen av första tiden av sorgearbetet efter min man som hastigt dog i april -08. Under denna tiden stod verkligen ”tiden” stilla, det var ett vakom, jag var en zombi. En zombi som på något sätt fick en otrolig styrka någonstans ifrån.
Jag tror att det var den 3:e juli, det skulle ske kl.11, tycker jag mig minnas.
Begravningsceremonin hade vi haft i Vellinge kyrka och Stig urna skulle också till denna kyrkogård. Urnplatsen hade vi valt ut vid ett tidigare tillfälle men vi ville ha stenen på plats innan urnsättningen.
Jag och en av mina töser som åkt med mig kom av någon orsak i sista sekunden till kyrkan så resten av familjen, svågern, svägerskan och brorsdottern var redan på plats.
Från och med jag satte foten innanför kyrkan förvandlades jag till en mycket stark handlingskraftig kvinna. Entreprenören berättade hur proceduren skulle gå till och att han hade en dikt med sig att läsa.
Då säger JAG: Nej, jag vill sköta alltihopa själv. Töserna säger att dikten kan han väl få läsa och det gick jag med på.
Så…….Jag tar urnan som är blå och står på ett bord mitt i kyrkan, tar den i famnen och medan familjen följer efter går jag sakta och kramar urnan ut till gravplatsen där jag sätter mig ner fortfarande kramanden urnan. Sitter på marken och gungar oss. Tårarna rinner och jag är fullkomligt omedveten om de andra, det är bara Stig och jag.
Vilken ordning saker händer sen vet jag faktiskt inte men jag håller i urnbandet och sänker ner den i jorden, håller krampaktigt kvar i bandet medan vi sätter på en CD och spelar.
Fortfarande krampaktigt höll jag i bandet, den sista länken mellan Stig och mig medan entreprenören läste sin dikt.
Jag vet en port som öppnas tyst
och stänges utan dån
Och alla vägar leda dit
Men ingen därifrån
Och alla frågar: vart?
Varthän?
Men ingen svaret vet
Ty svaret på den frågan
är just portens hemlighet
Långt om länge, efter lång, lång tid tar jag sista steget och släpper ner bandet i graven. Reser mig upp, hämtar spaden och sen fyller jag igen urnhålet med jord, spadtag för spadtag ända till det är färdigt. Jag är helt i min egen värd med Stig.
Sen blev jag medveten om de andra och vi stannade kvar där en stund, satte blommor och gjorde fint.
(bilden är inte ifrån den dagen)
När vi åkte därifrån kommer jag ihåg att jag tänkte: Så ja, Stig, nu åker jag hem till dig. Ja, det var hans fysiska jag som var begravt, minnesbordet och hans själ fanns kvar där hemma.
Nu var allt det praktiska runt hans död över och jag hade ingen som helst aning om vad som väntade mig, vem jag var som bara Eva-Kerstin och vad jag eller hur jag skulle vara i livet.
_________________________________________________________________________________________
Idag, drygt ett år efter med facit i handen kan jag säga att jag har haft ett mycket intensivt år. Jag har medvetet, utan flykt gått igenom ett stort sorgearbete paralellt med att jag varit mycket social och letat efter ett vidare liv och vem jag är i detta. Det har varit mycket hårt och tröttsamt men jag har också haft roligt.
Tack vare min inre stora tillit att bearbeta ”gå” min egen väg på mitt sätt, nära vänner, min andliga tro, skapande, min starka vilja att leva NU (jag måste ta vara på mitt liv, jag kan ju också dö pang – den känslan har jag haft), halv sjukskrivning och medicin SÅ har jag kommit långt. Saknaden är emellanåt oändlig och den kärleken jag har till honom kan aldrig gemföras med något annat men jag har accepterat att han är död . Det känns också först nu som om jag har accepterat ”min en-manshet (ensamhet) ”, vilket jag absolut inte gjort tidigare.
och som Stig själv sjunger här
Det kan aldrig bli som förr igen
Jag har lärt mig otroligt mycket om livet under denna tid, helt annan kunskap än jag hade tidigare (då behövdes inte den kunskapen). I kategorin Fröken änka vidare hade jag tänkt att skriva om just detta och alla möten med människor jag haft på vägen och kanske gör jag det. Jag älskar ju att skriva dock ska det inte bli något måste. Det blir som det blir.
Sist vill jag ännu en gång visa filmen vi gjorde till minne av Stig på hans ett års dödsdag. Den visar så tydlig hans kärlek till familjen, att han var en människa som bara var sig själv, var som han var och inte minst visar filmen hans och min kärlek till varandra.
Med kärlek
e-k
Senaste kommentarerna