Vem är jag i allt detta virrvarr.

Yes, jag är färdig med efterforskning av alternativ behandling. Äntligen framme och kan koppla bort allt forskande om människan och bara leva. Mitt mål är nått. Medicinen utbytt mot andra tillskott. Ändå vill jag forska mer, men inte ändå. Blir så trött på mitt komplicerade jag. Jag är snart 64 och dagarna försvinner i rasande fart. Forska och analysera istället för att måla och göra annat kreativt, vill jag fortsätta forskandet? Livet försvinner ju till det eller egentligen inte, om det är det jag väljer. Att måla har liksom inte kommit längre än till tanken. Vill jag kanske inte det? Var det kanske bara en epok i mitt liv? Men vad vill jag då? Har ju all tid i världen. Jag förstår inte mig själv.

bipolär 4 ansikten
Om kvällarna kommer oftast lusten. Imorgon ska jag måla. Eller sticka, virka, blogga, you name it! Så kommer nästa dag och plötsligt står jag där vid datorn och läser om människan igen, den ena länken leder till den andra och timmarna springer iväg. Så går ännu en dag utan allt det där andra vilket i sin tur leder till en känsla utav misslyckande och vidare till att jag klandrar mig själv. Jag har sjukersättning och all tid i världen.
Jo, jag vet att det för min del är bra med planering, att ha mina dags-lappar som har fungerat bra, från att jag gick i väggen för många år sedan tills för ett tag sedan men usch, jag vill kunna följa dagens flöde men som ni märker fungerar inte det heller.

Planering1-kopia

Alla dessa tankar och känslor är dagens.  En sådan här dag letar jag halmstrå, kämpa, kämpa, kämpa. Jag blir så trött på mig själv. En annan dag som i princip förlöper som idag kan jag uppleva mysig. En annan dag kan jag känna mig så nöjd och tillfreds med att bara  följa flödet eller följa min dagslapp smidigt och lätt.  En annan dag är det full fart på mig, kroppen rör sig i högt tempo och tankarna rusar, är så aktiv och entusiastisk och livet leker.  Och alla de olika dagarnas tankar och känslor är sanna för mig just då. Jag har ”verktyg” i mängder och de fungerar när jag är i balans.

Jag brukar inte, jag skäms, berätta för omgivningen om dessa tankar men idag slank det ur mig till min man. Lönt? Nej, det visste jag ju egentligen innan, han är ju man. Det där uttrycket att män och kvinnor kommer från olika planeter det stämmer. Vi är skapta olika av naturlig anledningen från urminnes tider. Kan rekommendera denna bok, den ger mycket förståelse.

bok mars och venus tillsammans

 

Kravet jag har på mig själv att ta vara på varje dag till hundra procent det kom när min första man dog hastigt bara 56 år gammal. Jag gjorde det i flera år. Tacksamhet för det allra minsta, glädjen att faktiskt få leva var tillräckligt.  Sen hade jag dessutom lyckan att träffa min själsfränd och få uppleva ännu en stor kärlek i mitt liv. Min tacksamhet och glädje över det lilla fortsatte i några år till sen hamnade jag mot min vilja i det där att ta för givet. Eller egentligen, något inom mig tar inte för givet men jag lyckas inte leva efter det. Klander igen.  Min önskan är att bara leva precis som jag är varje dag men hur? Jag känner mig hopplös

Då och då som för alla ”ringer det en väckarklocka”, som när mannen hamnade på sjukhus t.ex. och jag liksom vaknar till och kan känna och ta tillvara på här och nu.

Jag har en man som älskar mig för den jag är och 9 underbara barnbarn, mitt innersta rum är lyckligt, varför står inte den dörren alltid på vid gavel?

Du är för mycket i din hjärna, sa min vän Mari för ett tag sedan. Ja så är de,t men hur gör jag för att hoppa ur den?

 

Känns skönt att ha skrivit av mig.

I morgon börjar en ny vecka med nya möjligheter

/E-k

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarsmoderering är aktiverad. Dina kommentarer kan ta ett tag innan de visas.