Del 1:      Den 12 april 2008 -- en sekund och min värld rasade

Det var lördag och Stig min man hade en spelning med sin orkester för FUB i Malmö. Jag jobbade på e.m. men hade jobbet med hem så jag träffade honom innan han körde iväg.

Han skulle börja spela kl 18, ringde mig strax efter och bad mig komma dit med en extra mixer för det var inte ljud i anläggningen trots att allt hade låtit bra under ljudchecken.

Han fick själv komma och hämta den därför att jag hade drucket vin till maten och kunde inte köra. En ganska stressad Stig hämtar mixern, folket står på dansgolvet och väntar säger han. Ger mig en puss och sticker snabbt iväg igen.

Jag tillbringade kvällen ensam hemma framför TV.

Det var en kort spelning så vid 22-tiden började jag vänta hem Stig. Började få oro i magen vid 22.15 och ringde honom. Inget svar. Ringde 22.30 igen. Inget svar och nu var jag ordentligt orolig.

Ca  22.40 ringer det på dörren, en lättnad suck. Nu står han utanför dörren fullastad, gitter inte sätta ner grejorna och ringer därför på dörren. Så tänker jag, för det var typiskt honom. Jag rusar dit och öppnar. Där står orkester medlemmarna Marianne och Ingemar och Steeperz-bussen  men ingen Stig.

Hjälp, jag vet direkt att han ligger på sjukhuset, har fått en hjärtinfarkt, sätter mig ner på skohyllan med händerna för ansiktet,skriker och är så rädd. I nästa ögonblick känner jag en arm runt halsen och hör Marianne säga: Det fanns ingenting att göra (nu när jag skriver så skriker jag, återupplever det) han dog med det samma. Jag bara skriker och skriker där jag sitter på skohyllan.

På något vis fick jag samlat mig. Satte Marianne i arbete att ringa Stigs bror och syster och  min bror  medan jag började ringa våra vuxna töser. Det var så fruktansvärt att göra detta, det går inte att beskriva i ord.  Jag minns att jag sa: Stig är död, jag sa inte pappa är död, som om det var mildare att säga Stig, för då var det ju liksom inte deras pappa, fast det ju var det. Jenny, Jane och Josefin alla bara skriker dom i telefonen medan jag lyckas vara stark och lugnt berätta att de ska åka till akuten för där är han.

Jag åkte med Ingemar och Marianne och vi hämtade Jane på vägen till akuten. En personal leder oss in i ett rum. Jenny och hennes Morty, Stigs bror med fru och dotter är redan där. Jag ser en grönklädd läkare liksom i perforin medan jag kramar alla. Jag gråter inte, det är som om, ja, jag vet inte vad, som om det inte är mig det gäller. Under tiden hör jag läkaren säga att hans hjärta var katastrof och jag vet att jag tänkte, vad snackar hon om.

Miche, Jane pojkvän kom också dit sedan han fixat barnvakt.

En sköterska leder oss till  ett annat rum och där ligger Stig på en brits.  Jag lägger märke till ett bord med tända ljus. Jag går fram till honom, fortfarande utan att gråta, klappar honom på kinden och pussar honom på munnen.

Töserna börja skrika helt galet, klappar honom vilt och hårt på kinderna och skriker: Pappa, pappa,vakna, säg att du skojar som vanligt, vakna. Någon av dom bankade honom på bröstet men jag var helt lugn,smekte honom på kinden och  kände en sådan stor kärlek.

Den grön klädda läkaren (det visade sig vara hon som varit med ambulansen ute på plats) kom in och sa till oss att lämna rummet för att vi gjorde oss själv illa. Jane skrek till henne att: Det är ingen som kör ut mig härifrån jag går när jag vill.

Under natten gick vi in och ut hos honom gång på gång, ibland själv, ibland flera av oss på en gång. Vi visste själv när det var dags att åka ifrån akuten, det kändes så tydligt, det var när hans mage hade svullnat upp och blivit otroligt stor och hans kropp var riktigt stel och iskall. Jag går in som sist av oss för att liksom ta farväl. Jag minns att jag fortfarande var helt lugn, öm, kärleksfull och kände mycket andlighet. Jag vänder mina handflator uppåt, tittat uppåt och säger högt: om din själ finns här i rummet så kom till mig. Det kändes som om något kommer till mig på axeln, jag tar det   ”själen ”  och stoppar ner den i min ficka.

Pussar, kramar klappar Stig och går därifrån. Vi hade varit där i nästan 4 timmar, allt kändes helt overkligt, det kunde  ju inte vara sant.

När jag kom hem lade jag ”själen” i hans hatt.

Älskade Stig och jag hade levt ihop i 37 år hur skulle jag då kunna förstå vad som hänt. Nej, det kunde inte vara sant.

Det kan aldrig bli som förr igen

Inspelad av: Steeperz orkester
sång: Stig

_________________________________________________________________________________________

Del 2:    Dagen efter Stig ”gått vidare”

På förmiddagen kom min familj, min bror och en väninna. Jag minns att vi alla satt i soffan, minns att jag satt med benen i kors uppe i soffan och kom på mig själv med att gunga och gunga fram och tillbaka hela tiden. Vi pratade om Stig, det var lugnt, tror inte det var mycket tårar ens en gång. Vi spekulerade, hade han anat att han skule dö? Han hade alltid varit väldigt familjär men de sista månaderna hade det liksom varit extra mycket. Han hade ringt till någon av töserna varje dag. Sagt, kom hem och ät, du kan väl sova över. Han ville inte gå någonstans utan att jag följde med. Det var inte riktigt likt Stig. Vi pratade om hans spelning den dagen, att hela anläggningen fungerade under ljudchecken men när det var dags att spela var allt helt dött, var det ett ”tecken”?  Pust, vi pratade och pratade, hela dagen, ingen fattade nog egentligen riktigt vad som hänt, alla var i chock.

Plötsligt känner jag en konstig lukt, liksom gammalt och några sekunder efter säger Jane:    Vad är det som luktar? näsvingarna riktigt tar in och försöker förstå vad det är för lukt. Nu vet jag säger hon, det luktar så i en secondhand affär.  Lukten försvann efter någon minut och vi visste att någon från andra sidan varit och hälsat på. Någon förstod vi måste ha varit Stigs mamma för just så luktade hon alltid.

När jag ringde Jane då på lördagskvällen för att berätta att hennes pappa dött, svarade hon: Jag visste att det skulle hända. Då reagerade jag inte på hennes ord. Denna dageavsköjar Jane att hon under några månader fått till sig orden: Pappa ska dö  flera gånger om dagen, men så klart bara viftat bort dem, sånt kan ju inte var sant. Det var sant.

Jag gungar och gungar och min bror frågar lite försynt:  Hur känner du dig? Jag svarar att jag är rädd. Varför? undrar han. Jag visste inte det då, men senare förstod jag. Jag var helt enkelt rädd, vettskrämd för sanningen.Stackars broren min fick faschback, han hade blivit änkeman  drygt 2 år innan.

Jag tar fram min mobil och skriver ett mess:        Stig är död. skickar iväg det till alla i min kontaktlista. Mess med ord som: Va….,   vad är det du säger…… jag förstår inte……..skojar du?  Kan vi göra något för dig?  får jag tillbaks. Då förstod jag varför jag hade gjort en sådan tokig sak att meddela alla på detta taskiga sätt. Jag var helt enkelt tvungen att se orden skrivna för att försöka förankra det med mig själv. Då först började jag gråta fortfarande gungande fram och tillbaks.

Mitt barnbarn Isabelle som då bara var 2 1/2 år, fick också komma hem. Isabelle och hennes morfar stod varann mycket nära. Jag ritade och berättade för henne vad som hade hänt hennes morfar,  lugnt och sansat. Var jag fick denna styrka ifrån vet jag inte.

Så flöt dagen fram. Morty kom med mat och köpte en bok till Isabelle  för att hjälpa henne förstå.  Vi bara var i soffan och fattade förmodligen inte någonting fast att huvudet visste.  Psyket är otroligt, det tar bara in så pass mycket som man kan klara av för tillfället.

_________________________________________________________________________________________

Del 3:     Måndag -- livet fortsätter för andra. Hur kan det?

Vaknade av en röst som sa: klockan är 5, det är dags att stiga upp. Det var Stigs larm på mobilen och jag blev med dunder och brak påmind om att ingen Stig hade sovit i sängen bredvid mig. Strax efter 8 ringde telefonen. Det var  ifrån Folktandvården de frågade efter Stig. Han skulle ha varit där kl.8. Då fick jag uttala orden högt, berätta att han var död. Tandsköterskan blev helt tagen, fattade ingenting, sa: Ja, men han var ju här förra veckan, lika glad och skämtsam som vanligt, han verkade ju frisk. Jag var änka och skulle på något sätt ta mig vidare livet , i ett helt nytt liv, ett oskrivit kapitel i min livsbok. Fast så klarsynt var jag förstås inte  just då.

Jenny hade sovit hemma för att jag skulle slippa vara själv, det var hon som hade handlingskraften att ringa någon begravningsbyrå. Av en ren händelse blev det Arcus och detta kom att ha en fantastisk betydelse för oss.

Senare på dagen var jag i Folkets Park för att umgås med Jane och Leon. Det var så konstigt, jag var där men tiden hade liksom stannat, fast runt omkring mig fortsatte livet för andra. Det kunde jag på något sätt inte förstå. Det var så egendomligt, som om hela världen bordet ha stannat.  Lille Leon, då bara 8 månader påkallade uppmärksamhet och tack, han var ett bevis på att livet fortsatte.  Leon var en del av Stig och genom honom fortsatte en del av Stig.

Vi satt där i parken och vårsolen sken, folk umgicks, skrattade, barn lekte och jag förstod ändå inte hur det kunde vara så.

Jag kom att tänka på att många när de fått messet om att Stig dött hade frågat om de kunde göra något och plötsligt visste jag hur. Jag messade till alla och skrev: Ja, ni kan komma hem till mig, fixa mat, kaffe, prata och umgås med varandra. Jag bara finns där och får uppleva ”livet”.  Jag vill inte ha telefonsamtal, jag orkar inte. Messa mig istället så får jag ändå veta att ni bryr ej och att jag liksom finns.

Det kom vänner redan denna kväll, hade mat med sig och det kändes så skönt att bli omhändertagen, ja det var rätt ord. Omhändertagen var precis vad jag behövde bli. Det kom också bud med blommor till mig från människor som ville visa sitt deltagande och omtanke. Jag bara tog emot och kände sådan värme inom mig. Jag bara slukade allt som om jag blev uppvaktad eller något. Nu när jag skriver så rinner tårarna för hur kunde jag känna så?  Konstigt det som händer när en människa är  chocktillstånd.

_________________________________________________________________________________________

Del 4.   Tisdag fast att tiden står still

Blommor fortstatte komma och jag kände tacksamhet.

Tid hos Arcus begravningsbyrå, minns t.o.m. att det var kl 13. Jag, Jenny, Josefin och Jane som hade Leon med sig infann oss punkligt. Entreprenören hade en medhjälpare med sig som också var musiker, vilket sammanträffande.  Dessa två var mycket fina människor som verkligen gav oss stort utrymme att påverka själv.  Medhjälparen ritade upp förslag på logg till tidningsannonsen och den blev verkligen personlig. När vi spånade på vilken vers som skulle stå förslog han att använda en del utav en Elvis låt. Stig var en stor idol utav Elvis Presley så det var perfekt.

Det ena efter varandra gav sig och begravningen skulle verkligen komma att bli Stigs, just som Stig, till Stig och inte till församlingen.  Under hela detta möte fanns vi där men på något sett var det inte oss det handlade om. Jag stod liksom på något sätt utanför mig själv eller kanske var det en film jag var med i…                                

Loggen i annonsen

Elvis Presley – Always on my mind

Använde en del text från denna låten till annonsen

På kvällen ramlade fler bekanta in med blommor och mat. Passade upp mig. De skötte sig själva, inga krav på mig. Jag berättade om och om igen  historien om hur och när Stig dött för varenda en som kom. Fick adrig nog utav att berätta och ändå förstod jag inte det jag berättade.

_________________________________________________________________________________________

Del 5:    Jakt på skyldiga till Stigs död

Precis så var det. Jag ville hitta någon syndabock.

För ca 9 år sedan var Stig på en hälsokontroll i Vellinge genom hans arbetsplats. Han kom då hem och berättade att EKG hade visat något konstigt så läkaren hade frågat om han hade haft hjärtinfarkt. Det hade han inte.

Han bytte arbetsplats och 2006 var han ännu en gång på hälsokontroll. Denna gång på Hälsoringen i Staffanstorp. Åter igen kom han hem och sa samma sak, att läkaren undrat om han hade haft en hjärtinfarkt. Märkligt tyckte han, det hade han ju inte.

I januari 2007  fick Stig en kallelse till hjärtmottagningen på Citykliniken i Lund och vi begrep inte varför. Ett helt år efter sista hälsokontrollen, vad höll de på med? Var det i något forskningssyfte? Stig hade inga känningar av hjärtat. Han var där och fick tagit en del prover och fick gjort ett konditionstest. Arbetsprov tror jag det heter. Blodtryck och kolesterol var aningen högt och konditionen var dålig. Han fick blodtryck-och kolesterolsänkande i förebyggande syfte.

Hösten 2007 var han på återbesök. Proven visade ungefär detsamma. Han fick under ett dygn bära en blodtrycksmätare som registrerade trycket i olika situationer under dag och natt. Så var det med det återbesöket.

Februari 2008 fick Stig en kallelse till kranskärlsröntgen.  Han hade inte ont och inga besvär men nu började vi väl ändå fatta att det kanske inte stod rätt till.                                                                                                                                                    Den 3 april var han på röntgen och några dgr efter fick han via brev informationen att  läkarna tillsammans tittat på röntgenplåtarna och de tyckte att Stig var bäst hjälpt av en bypass operation.  Operationsdag den 22 april. I detta läget började åtminstone jag förstå att hans hjärta inte var friskt.

Stig ville inte låta operera sig, han var så rädd för att vakna under operationen och han kunde nog inte riktigt förstå att det var nödvändigt, han hade inte ont. Jag fick tjata på honom för att till slut förmå honom att ringa upp läkaren  och ta reda på hur det egentligen stod till.  Den 7 april ringde han dit. Efteråt berättade han för mig att läkaren sagt att i ett kärl var det det bara 1/4 plats. Stig bestämde sig för att våga genomgå operationen.

Operationen skulle bli den 22 april, han dör den 12:e

I mitt bakhuvud låg ambulansläkarens kommentar att hans hjärta var katastrof.

Jag kontaktade ambulansläkaren,  jag lyckades få till ett möte med henne och sanningen var att tre kärl och stammen var helt igen täppt och i ett kärl var det bara 1/4 plats.

Hade Stig missuppfattat sin läkare eller hade han helt enkelt bara hört vad han ville höra.  Hade Stig under tidens lopp fått tillräcklig information och bara slagit det ifrån sig. Pust, det finns många frågor som aldrig går att få svar på.

Nu började min jakt på skyldiga till hans död, jag var helt övertygad om att det inte hade behövt hända. Varför hade ingen uppföljning gjorts efter första hälsokontrollen? och varför tog det så lång tid från andra hälsokontrollen tills att han kom på röntgen? Jag var arg, så fick det inte lov att gå till.

Det blev många telefonsamtal under den där första veckan. Jag lyckades få några svar. Orsaken till att det tog 1 år från hälsoundersökningen på Hälsoringen tills att han blev kallad var att de bytt läkare  i den vevan och att de därför inte gått igenom journalerna förrän i slutet av året.  Läkarbyte igen under 2007 därför tog det mer än ett halvt år till uppföljningen. Sedan 5 mån till röntgen p.g.a. lång väntetid. Detta tycker jag är vårdmiss i allra högsta grad.

Jag tycker också att han skulle blivit akut opererad efter röntgen i och med att han hjärta var så illa.

Jag skulle ha jagat tag i läkargruppen i Vellinge också för att leta orsak till varför de inte följt upp Stig, men jag orkade inte mer.  Jag har fortfarande inte gjort det för någonstans på vägen försvann det viktiga i det.

Strejken för sjuksköterskorna bröt ut just när han skulle ha blivit opererad så på något vis verkade det inte vara meningen.  Jag hade just blivit ”hel” hade rensat mitt bagage sedan  jag varit i väggen. Var det hans uppgift på jorden att finnas för mig tills jag blev hel? Är vår på tid utsatt? Kan vi bara påverka den några år fram eller tillbaka beroende på hur vi lever? Vad vet vi egentligen?

Alla infarkter som Stig måste ha haft har skett helt i det tysta.

Till mina medmänniskor: Gör en hälsokontroll varje år även om det kostar en tusenlapp. Bilen besiktar vi årligen, varför inte kroppen?  Och gå själv på läkare och sköterskor med frågor, lita aldrig på att de hinner ge dig all information. Acceptera inte långa väntetider.

_________________________________________________________________________________________

Del 6:    Stöd från hinsides

Varje kväll kom bekanta och vänner hem till mig och pysslade om mig, precis det jag hade bett om. Matbordet var fyllt med blommor från folk som ville visa sitt djupa deltagande. Jag berättade om Stigs död gång på gång, jag fick aldrig nog. Det låter konstigt men mitt i eländet njöt jag av att det faktiskt fanns så många folk som verkligen brydde sig. Jag befann mig i förnekelse. Jag var liksom bedövad, kanske i chock, jag vet inte men psyket är enormt, det släpper bara igenom precis så mycket åt gången som man kan hantera.

På lördagen, exakt en vecka efter den fasansfulla kvällen var det bara min familj som var hemma hos mig, inga bekanta just då.

Minns att jag satt ensam på terassen, ville stänga ute familjen, orkade inte med ljud, ville vara själv. Jag måste iväg någonstans kände jag. Till havet, där är lugnt.  Nej förresten, inte havet, havet var inte Stigs grej och jag ville liksom ha honom med mig. Kom att tänka på Blå Cafeét i Lomma, ja, dit ville jag. Där fanns havet för mig och där var dansbanan där Stig han spelat och jag sålt dansbiljetter, så klart att det var dit jag skulle.

Printar ut ett foto av Stig i A4 format och som i trans kör jag till Blå Cafe´t med fotot liggande bredvid mig på sätet. Minns att jag fick ett mess från min bror på vägen dit, att jag lugnt väntade med att svara tills jag kom fram och svarade honom då väldigt sakligt, som om denna turen till Blå Cafe´t var världens självklaraste enklaste sak för mig.

Jag köpte en räkmacka, satte mig där vi suttit efter en spelning en gång. Lade fotot av Stig på bordet på platsen bredvid mig. Där satt fler gäster men det brydde jag mig inte ett dugg om, det var bara jag och Stig just då. Jag upplevde det som den gången vi satt där efter en spelkväll och jag räknade och delade ut gaget. Jag var som i trans.

Åt min macka och sen kände jag inte längre för att gå ner till havet. Istället gick jag med Stigs foto i handen ut över dansbanan bort till scenen och satte mig, precis där Stig stått och spelat. Tände en cigg och började gråta, helt i min egen värld. Höde steg på dansbanan, brydde mig inte. Kände armar runt min hals. Någon kramade mig och det var som att öppna en kran, äntligen gråt, gråt. gråt. I gråten fick  jag fram att min man dött för en vecka sedan. Kramen fanns kvar ända tills min gråt började ebba ut, då först lossnade armarna runt min hals och jag såg en kvinna som sade: Jag går också igenom saker just nu. Inget som du, men ändå. Kvinnan går tillbaks och sätter sig hos sin väninna utanför dansbanan.

Jag satt kvar på scenen och efter en stund kände jag bara en sådan dragningskraft till kvinnan som tröstat mig. Jag måste bara gå dit. Jag gör det och säger: Kan jag få din e.mail adress för jag känner att jag har något att tillföra dig i livet?  Jag sätter mig, tar hennes händer och frågar lugnt: Vad går du igenom just nu?………………..

I flera timmar satt vi sedan och pratade med varandra och att hon befann sig där just då var absolut ingen tillfällighet. Det var universum, hinsideslivet kalla det vad man vill, som sett till så att vi var där på samma gång för att jag behövde henne just då och för att vårt möte helt enkelt var bra för oss båda.

När jag kom hem efter denna upplevelsen kändes det som om det var en gåva sänt från ovan.  Det var det också, för hur vanligt är det att en människa går fram och kramar en främling som gråter. Tanken kanske finns, men därifrån till handling är mycket ovanligt.

Kvinnan heter Kristina och idag 9 månader efter är vi fortfarande nära vänner. Klart vårt möte den där dagen på Blå Cafe´t var bestämt.

En sommarkväll 2006 .Steeperz hade just börjat spela

_________________________________________________________________________________________

Del 7:    Fram till begravningen

Det  var bara drygt 3 veckor mellan dödsdagen fram till begravningen men för mig var det en evighet, som jag skrivit många ggr innan kändes det som om tiden stannat. Så här är mina minnen från de veckorna.

Jag minns att jag efter en tid fick ett otroligt behov av att promenera, som om kroppen bara skrek efter det. Så jag gick och gick ut i intet flera gånger om dagen.
Två gånger hamnade jag på Fosie kyrkogård. Ena gången satte jag mig på trappan upp till kyrkan helt upptagen av inget, kände då en sådan stark närvaro som gav mig en känsla av lugn, trygghet, ja en salig känsla. Andra gången jag hamnade där hann jag bara slå mig ner på en bänk då kyrk klockorna inför en begravning började ringa. Jag satt kvar och insåg att denna stunden var menat till en mental förberedning för mig inför Stigs begravning.
Under en promenad hamnade jag på Sankt Thomasgården, ett församlingshem i Fosie. Minns att jag lade mig på gräset där, solen sken, fåglarna kvittrade och det var en sådan stillhet, just där. Minns att jag i denna stund hittade en känsla av att livet fanns, att livet har mycket att ge, att livet har mycket att vara tacksam för. Jag hittade någon form av framtid i detta ögonblick, i detta nuet med mig själv som jag befann mig i, liksom i mitt transtillstånd.

Valborgsmässoafton fick vi en blomma av Arcus, personligt överlämnad. En orange blomma  med tanken att vi behövde lite färg, hade säkert fått väldigt många vita blommor. En gest som verkligen värmde oss. Jag minns också att hela matbordet var fullt med blommor och kort från både nära och mindre nära som ville visa sitt deltangande. Det konstiga är att alla fotografier som jag tog under april är helt borta, den mappen finns inte varken i datorn eller på CD.

Jenny bestämde sig för att hyra ut sin lägenhet i andra hand och flytta hem till mig, om jag så ville. Självklart ville jag det, då fanns någon som kom och gick i hemmet.

Bo, en musiker kollega till Stig hjälpte mig med ett Elvis intro som jag visste Stig älskade och jag hade helt enkelt gett mig sjutton på att ha introt med på  begravningen. Tack Bosse för ditt bidrag.

Vi valde några låtar som Marianne som sjungit i Stigs band och J. från Arcus skulle spela och sjunga på begravningen.

Minns att jag rörde mig i slowmotion, att jag helt enkelt inte kunde röra mig fort, likaväl som jag var tvungen att sätta mig och vila jätteofta, eller hänga på en vägg eller stolpe, men vila var jag tvungen till, kroppen sa helt enkelt stopp.

Prästen, en kvinna, kom på hembesök. Då var Jenny, Jane och Josefin också hemma. Det kändes fint, prästen var en bra lyssnare. Hon gav oss också möjligheten att var och en av oss ge en bild utav Stig och relationen till honom.

Vi hade sådan tur för både Arcus och prästen vi fick var väldigt öppna för personliga begravningar. Vissa saker måste vara med i ceremonin men då fanns det ändå vissa valmöjligheter och detta  fick vi veta. T.ex så valde vi att prästen gjorde korstecknet istället för att ösa jord på kistan.

Stig blev obducerad, så går det helt enkelt till när personen inte dött i hemmet. Efter detta kom han till kapellet på sjukhusområdet i Malmö och vi bestämde oss för att titta på honom, vara med honom, vara med hans kropp en gång till. Vi visste att det inte skulle bli lätt, Det hade gått, tror jag över 2 v sedan han dött och han var som sagt dessutom obducerad. Jag informerade släkten om dag och tid så de som ville fick möjlighet. Jag har och hade full respekt för att vi känner olika för en sådan här sak, att en del valde bort det.  Jag och familjen ville i alla fall se honom en sista gång.
Vi samlades utanför kapellet, jag, mina töser och deras pojkvänner, mina barnbarn och J. och hans mamma. Jag valde att gå in först till honom, själv, jag ville se om han såg ut som Stig.
Nej, det såg  inte ut som min Stig, han var mycket sminkad, förmodligen för att dölja blåmärken efter obduktionen och ansiktet var platt eftersom hud och muskulatur hade sjunkit ner.Det lilla håret han hade var färgat gulaktigt. Kanske var jag beredd på detta för jag hade tagit med mig Stigs Steeperz hatt och den fick begravningspersonalen sätta på hans huvud. Sen gick jag ut och beskrev för min familj hur Stig såg ut. Alla bestämde sig trots detta för att ta ett sista avsked av honom. Det blev precis som på akuten på dödsdagen, vi gick in och ut till honom, ibland ensam, ibland flera på en gång. Där satt vi, fällde tårar, klappade honom på armen, töserna tyckte att det bara var hans arm med tatueringen som bekräftade att det var Stig. För att hedra Stig spelades det lugn musik av Elvis Presley, precis så som Stig hade velat ha det.  För mig var det bara ett skal av Stigs person, själ  som låg där i kistan.
Visst var allt detta jobbigt för oss men också nödvändigt av flera orsaker. Vi fick se honom en gång till. Att se kroppen i kistan gjorde att det blev lite verkligare. Vi skulle också veta med säkerhet att det var Stig i kistan på begravningen.

Elvis Presley My Way

Nu när jag skriver gör jag det helt från hjärtat precis som det var. Vad jag har svårt att förstå är att det hände så mycket trots att ”tiden och världen” stod still och att jag var så otroligt lugn och sansad och fokuserad och stark och att jag i allt eländet lyckades hitta så mycket att vara tacksam över.

_________________________________________________________________________________________

Del 8:    Begravningen den 5 maj 2008

Så var då dagen kommen för Stigs begravning. Hela tillställningen, ordet låter tokigt men det var precis vad begravningen var, en tillställning för Stig, om Stig, till Stig , åt Stig, för den han var och alltid kommer att vara i vårt inre. Ett gemensamt avsked som hedrade Stig, hans och vårt liv. Att begravningen skulle vara i Vellinge var också självklart. Jag är konfirmerad där, Stig och jag hade gift oss där och våra tre döttrar var döpta där.

Hela planeringen hade varit lätt, liksom självklar, den hade helt enket bara givet sig själv.  Allt utifrån Stig och oss.  Det var limousine med Elvis musik till kyrkan. Det var blå kista, Elvis-tema och CD musik av Stig själv. Inspelad i en duett med Marianne som var sångerska i Steeperz, hans band.
Att vi hela vägen mött rätt människor vid rätt tillfälle som kunnat vägleda och hjälpa oss kan inte kallas för tur, det var för oss en tydlig hjälp från ovan.

Vilket klockslag begravningen var har jag inget minne av, bara att det var den tidigaste datumen efter obduktionen, alltså fick vi ta denna dag trots att en tjej i släkten hade födelsedag och trots att Jane, min tös skulle fylla år den 7:e och jag den 9:e.  Suck, vi brydde oss faktiskt inte ett dugg om födelsedagar, vi ville helst inte fylla år.

Jag klädde mig i ljusblå kjol, korallblå topp och skor, allt utifrån att blå var Stigs älsklingsfärg. Känslan i kroppen var ungefär hoppas nu att allt går som tänkt för Stig, som om det var någon uppvaktning för honom, konstigt.  För säkerhets skull tog jag en svag avslappnande pilla förutom den antidepressiva. Denna tablett hade jag haft sedan några år tilbaka p.g.a. utmattningssyndrom, det var en fördel för mig att ha mitt läkar nätverk etablerat.

Min familj och deras pojkvänner samlades utanför kapellet på MAS där Stig fanns. Vi var med när personalen från Arcus bar den blå kistan från kapellet in i limousinen (nu när jag skriver gör det ont, jag gråter, shit, hur klarade jag det) För Stig spelades Elvis musik i limousinen hela vägen till Vellinge medan vi i tre bilar körde bakefter till Vellinge kyrka  (Åh, det är sant, jag har varit med om detta  är vad jag känner just nu).

foto: Christer Berg

Kistan bars in i kyrkan.

Christer och Jerker från Arcus arrangerade alla blomsterkransar och buketter som kommit,  de bad mig korrigerade om jag tyckte så.

Det blev en stor församling som ville  ta avsked av Stig och ceremonin var så här:

KLOCKRINGNING

elvis presley intro
på CD-skiva

INLEDNING

Love me tender
piano & sång: Marianne Larsson (från Steeperz, Stigs band)
piano: Jerker Nilsson (från Arcus)
Love me tender (här med Elvis Presley)

GRIFTETAL
Lena, prästens tal om Stig var jättefint.
Hon hade verkligen tagit till sig vad vi berättat under hennes hembesök.
Hon vände sig till oss, hon pratade direkt till mina barnbarn och till hela till församlingen.

Psalm 256.
Psalm 256 Var Inte Rädd

ÖVERLÅTELSE
prästen gjorde korstecknet istället för att lägg på mull på kistan, precis som vi ville ha det.

BIBELLÄSNING

CD sång inspelad av Stig och Steeperz orkester
Mitt liv med dig
Detta att Stig sjöng för på sin egen begravning var för oss att verkligen hedra honom.
Senare berättade Christer från Arcus att allas ögon i församlingen varit blöta.

BEGRAVNINGSBÖN

HERRENS BÖN

från kyrkans sångbok
Där rosor aldrig dör (här med Vikingarna)
Stig och hans avlidne far sjöng ofta denna sången

AVSKED
Om jag minns rätt så gick jag, Jenny, Jane och Josefin och barnbarnen fram tillsammans till kistan först. En och en lägger vi vår ros, Isabelle lägger sin teckning till morfar, jag mumlar något och gör en halv buddha bugning eller vad det blev av det.
Denna stund är det enda jag inte är nöjd med under ceremonin. Jag skulle vilja göra om avskedet för att vara mer närvarande innerlig i stunden. Ordet nöjd verkar kanske konstigt men det är otroligt viktigt att få vara nöjd och känna att man gjort det bästa av begravningsceremonin, det är viktigt i bearbetningsprocessen.

VÄLSIGNELSEN

piano och sång Jerker Nilsson (från Arcus)
Always on my mind

Bärarna går ut ur kyrkan med kistan och församlingen följer efter. Limousinen står utanför, kistan sätts in i bilen och körs där ifrån medan vi alla  är med honom med blicken så länge det går

foto:Christer Berg

Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var  absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt. På samma gång var det fint att vi alla, hela församlingen följde honom  så länge det var möjligt.
Vilka dubbla budskap, undrar om det är möjligt för någon utomstående att förstå.

Att skriva om denna dagen har varit känslofyllt laddat, jag har gråtit och skrikit men samtidigt har jag bearbetat. Jag har bearbetat mycket på olika sätt tidigare men en aning blockerad eftersom jag tog antidepressiv medicin, gråten har liksom varit kvar inom mig.

_________________________________________________________________________________________

Del 9:    Minnesstunden efter begravningen

………. Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt.

I skrivandets stund lyssnar jag på Stig och Bad moon rising m.fl och jag gråter, det är så konstigt, det är som om han var levande och bara bortrest, han är så verklig, hans röst är så verklig, han är ju med här och nu med sin röst.

Minnesstunden höll vi i Malmö på Söderkulla i den lokal där vi knappt ett år  tidigare hade haft en överraskningsfest för Stig  när han flyllde 55. Festen var i Elvis tema eftersom Elvis var hans stora idol.

Så här hade vi det alltså ca 9 månader tigare, kanske är det tur att vi inget vet om vad framtiden har i sitt sköte.

I sutet av kvällen var det flera andra som lekte Elvis

Nu när jag har plockat fram dessa bilder har härliga minnen poppat upp i min själ, det gör mig glad.  Under tiden  har jag lyssnat på hans sång,  jag har både sjungit med och haft tårar i ögonvrån. Det är viktigt att plocka fram och förvalta det goda positiva från tiden man haft tillsammans.

I alla fall. Stig var så överraskad och så lycklig den kvällen så självklart var det där minnesstunden skulle vara. Jag hade inte tänkt att hålla något tal utan istället spela denna låt med Stig

Det kan aldrig bli som förr igen

Jag spelade den och plötsligt stod jag där och höll tal också.  Jag som inte är någon talare och hatar att stå i centrum tyckte plötsligt det var självklart och enkelt att hålla tal. Var komer styrkan ifrån, Minns bara att jag pratade om min tacksamhet över att fått levt med honom i 37 år, något annat minns jag inte. Innan eller efter detta spelade jag låten Det kan aldrig bli som förr igen. Han sjunger den till mig.

Vi bjöd inte på mat, nej, prinsesstårta, masariner och vetebröd för det var de kakorna som Stig var tokig i, i synnerhet masariner.

……………….Egentligen var jag inte så säker på att vi skulle ha någon minnesstund över huvud taget, det bottnade sig i mina dåliga känslominnen ifrån bardomen. Jag var 11 år då min mor dog efter lång tids sjukdom och ”barnets Eva-Kerstins” upplevelse av minnesstunden var hur fel det kändes att gästerna pratade glatt medan de åt och drack. Det bjöds på likör och cognad till kaffet vilket var bruklet på den tiden.
Så…..mitt huvud fann ett sätt att göra minnesstunden trevlig men en stund just för vad namnet säger, alltså, till minne utav Stig som person och i umgänge med honom. Jag gick igenom, alla våra fotoalbum, scannade in bilder där Stig var med i samvaro med släktingar vänner etc. Brände på en CD och lämnade in för framkallning, över 300 bilder blev det trots att 15 års diabilder inte kunde vara med.

Så blev det också. Fotona hade jag delat upp i fyra album som cirkulerade mellan gästerna. Alla hittade de sig själva på någon bild tillsammans med Stig och det väckte minnen som de samtalade om.

Stig och jag i mycket unga år

Och medan musik av Elvis Presley och Stig  o Steeperz ljöd i bakgrunden tittade  gästerna på foton och pratade minnen. Det blev precis så som jag önskat.

Så  tacksam jag är att både begravning och minnesstund blev bra. Vi är så nöjda och det är mycket viktigt i sorgeprocessen att kunna vara det. och i skrivandets stund har jag både haft tårar i ögonen och sjungit med Stigs CD

_________________________________________________________________________________________

Del 10: Livet fortsatte i zombiformat

Vi hade fått blommor och blommor från när och fjärran av kära folk som ville visa sitt deltagande. När fotot togs var en del vissna och hade kastats.

…….Zombiformat, jag tänker efter nu i skrivandets stund.  Jag existerade som en zombi, dagarna gick, saker blev uträttade och ändå stod livet still, inne i mig stod det verkligen still.

Begravningen var ju den 5/5 -08, Jane mellantösen fyllde 26 år den 7:e och jag fyllde 55 den 9 maj.  (nu kommer tårar och jag tänker: kommer nog aldrig att ta till mig att jag aldrig får se dig på jorden mer Stig. Jag bara accepterar att du är hemifrån )
Firade vi Janes födelsedag? Hade först ingen aning . Sen hittade jag foto på det. Firade och firade vi åt i alla fall tillsammans  hemma hos mig (hos mig, oss brukade ju det vara mig, så svårt) Och tack livet för barnbarnen som fick oss att le. Vem kan låta bli? Hur deprimerat det än är, barn är ju livet, framtiden och de är här och nu. För mig var småttingarna ett BEVIS på att livet existerade

Jag har däremot klara minnen av att min familj, deras pojkvänner, Stigs bror och familj bjöd mig på middag på Elyse´, dagen då jag blev 55 år. Minns så svårt det var att klä upp mig och så fel det kändes att åka iväg och fira mig. Finkläder och klackaskor (skakar på huvudet och lider i stunden) så oviktigt allt kändes .
Jag hade bestämt att ingen skulle få sitta på ena sidan om mig, stolen skulle var tom till Stig, en själslig känsla som var viktig.

Jenny bestämde sig för att flytta hem till mig. Här fanns ju plats, jag slapp vara ensam och hon kunde spara.

———-

Vi var och valde ut urnplats med vaktmästaren på kyrkogården i Vellinge. Det visade sig att på urnplatsen bredvid fanns R. en kompis som Stig i sin ungdom både hade spelat korpfotboll och bordtennis med och som vi även umgåtts lite med i det vuxna livet.
Trots att vi bott i Malmö de sista ca 8 åren var det ändå självklart att det var i Vellinge urnan skulle vara. Där hade jag blivit konfirmerad, Vi hade vigt oss där, våra tre töser blivit döpta där och vi hade bott där våra flesta år tillsammans.

Jag gjorde ett minnesbord

En dag var vi hos stensättaren för att välja ut gravsten. Oj oj oj, där hamnade jag mitt i döden jag också. Mina töser valde att det skulle stå ”Vår älskade……..”  på stenen och då undrade säljaren om det  ska urnsättas fler på samma plats någon gång. …..Just i det ögonblicket  insåg jag att jag också ska dö och då ska jag ligga där.Vilken konstig känsla att stå där och ta ställning till detta. I alla fall så gick det att ha ”Vår   älskade” men med ett extra mellanrum mellan orden så ett   a kan få plats för då blir det ”Våra älskade” .

M. Jennys dåvarande pojkvän fyllde också år och honom bjöd vi på middag på en båt i hamnen. Så allt fortsatte och i detta fanns jag  men ändå var min tid still.

När Stig dog hade vi bara bott här i 6 månader så här var ingen trädgård anlagd.  Jennys dåvarande pojkvän lade ner all sin lediga tid för att hjälpa mig i trädgården.  Han var helt enkelt helt underbar. Jag planerade, vi handlade tillsammans och han anlade med min assistans. Från att bygga staket till att anlägga stenrabatter. Allt det där hände som i dimma, som en zombi, jag fungerade som en maskin. Grannarna frågade hur jag orkade, och jag hade ingen aning. Känslan jag kommer ihåg var att: Så länge jag håller på att fixa och dona som jag alltid har gjort så är livet också som det alltid har varit, någon form av förnekelse helt enkelt.

Så förflöt maj och en bit av juni och ändå stod det still.

_______________________________________

Del 11:    Ödet och hjälp till självhjälp

Kristina som lade sig i och kramade en vilt främmande kvinna (jag) som satt och grät på scenen på Blå Cafeet i Lomma.

Ninna som jag träffade på Ikea några veckor innan han dog och som själv är änka och som öppnade upp sitt livsöde för mig så att det var givet att jag tog kontakt med henne efter att det hänt. Som har och följer mig på vägen ut ur sorgen och in i ett nytt liv.

Anki som jag mötte på Soltemplet (ett medialt ställe) skild och som älskar att dansa precis som jag och som jag också  kan dela sökandet efter ett nytt liv med.

Sen fanns Maggan, en jag känt sedan mina barn var små . Hon visade sig vara en verklig vän. En tålmodig lyssnare och hon fanns verkligen med mig på ett ”stort” sett.

Och Elisabeth, en gammal bekantskap som verkligen vaknade till liv när jag behövde henne.

Så känner jag också sådan uppskattning när jag tänker på den första veckan, alla som kom varje dag (så ville jag ha det då) orkade lyssna på mig, fixa mat och fika och bry sig om mig.

Jag hade universum på min sida och fick  ett återbud hos Randi ett medium (annars ett halvt års väntetid) som jag hade tilllit till och detta var i hopp om att genom henne få någon kontakt med Stigs själ. (när jag är på sådant har jag verkligen pokerface och är tyst som en mus)
Det första jag fick höra var att min guide sa:
”Du är ett kap för vilken karl som helst, minns det”.
Hallå, detta var inte vad jag kom dit för att höra tänkte jag och inombords började jag då tappa tilliten men tyst lyssnade jag vidare.
Hon säger: Jag ser dig som i ett korthus, det rasar över dig och du är övergiven.

Så fick hon fick kontakt och berättade att Stig först inte fattat att han var död, han trodde  att han vaknat upp efter en operation.
Randi såg honom sitta i en sorts fåtölj, ingen vanlig fåtölj men  framför världen där han var helt avkopplad  och på golvet bredvid honom låg hans vän, hans hund.

Jag förstod att fåtöljen var kontorsfåtöljen framför datorn (världen) för där trivdes han att sitta och koppla av. Och hunden, jag fick tårar i ögonen då jag förstod att Atos och Stigs själar hade hittat varandra.  Atos var Stigs älskade schäfer och han dog för en del år sedan.

Och det där med operationen, Stig skulle blivit opererad d2n 22 som han dog den 12 och det hade ju Randi ingen aning om.
Och mer kom det till mig genom Randi och jag gick därifrån med en bättre inre än när jag kom dit.

Jag har hört att små barn sinne är helt öppna för ”det okända” , de är ännu inte formade av miljön och Isabelle mitt barnbarn som då var 2,5 hon fick flera mediala upplevelser om sin morfar som hon berättade för oss om.
Det sista hon upplevde och sa till oss var: Jag tycker inte om när morfar är en fågel.
Var han då över i nästa dimension, undrade jag.?

Jag funderar så på alla dessa fåglar
som av någon anledning
har fått min uppmärksamhet

Den första gången var det ugglan
som slog sig ner bredvid mig på kyrkogården.

Den andra gången var det den vita duvan
som trippade fram och tillbaka utanför huset.

Samt alla dessa besök av den vackra fågeln
utanför mitt fönster.
Den som återkom dagligen i flera veckor.

Ni fick min uppmärksamhet!

© av Gunilla Karlsson
http://blogg.passagen.se/pgrrr/

Ja, det andliga var ett stöd för mig. Jag hade mycket stöd och tröst i en sång som Stig sjunget in, den heter Det kan aldrig bli som förr igen och i refrängen sjunger han: Än en gång ska vi mötas under stjärnhimlen klar.

Det kan aldrig bli som förr igen

Oj, vad jag lyssnade på CD med Stig, vilken Guda gåva att ha hans sångröst på CD, vem är det förunnad det?

Vad jag också gjorde var att jag medvetet mötte platser för att hjälpa mig själv bearbeta, kanske var det att försöka integrera det gamla med framtiden, skulle smälta samman på något sätt, jag vet inte.  T.ex. så körde jag runt till ställen där vi bott, satt utanför, kände och tänkte igenom vad vi varit med om där. Jag ringde på hos några och på ett par ställen fick jag komma in och sitta.

En annan otroligt viktig grej för mig var hans jacka, Stigs jacka, min älskades jacka som luktade Stig. Jag finge tröst i att krama den och lukta honom, känna hans närvaro. Länge, länge, ja ända tills ingen lukt var kvar hade jag den i sängen, kramade och snusade på den om nätterna, jag minns att det var en underbart tröst.

Min familj ville vara mycket tillsammans men  när jag hade svåra stunder ville jag vara själv. Ville inte dela det med någon. Vara själv med mina känslor, vara själv med mina minnen och tårar, för mig var det rätt.

Jag fick en rosa och en svart anteckningsbok av Ninna och i den svarta skrev skrev jag av mig mina  mörka känslor. I den rosa skrev jag i så fort jag kunde hitta något positivt i tillvaron. Ja, jag är stolt över mig själv för att jag medvetet letade positiva saker också och då tillät jag mig att skriva om det.

Vid andra tillfällen sökte jag mig till andra och fick jag ingen kram så bad jag om en. Ingen kram kunde vara för mycket.´

Det allra viktigaste är att följa sitt innersta, då blir det rätt.

_________________________________________________________________________________________

Del 12:    Urnsättningen

Nu känner jag för att skriva om urnsättningen som blir sista delen av första tiden av sorgearbetet efter min man som hastigt dog i april -08. Under denna tiden stod verkligen ”tiden” stilla, det var ett vakom, jag var en zombi. En zombi som på något sätt fick en otrolig styrka någonstans ifrån.

Jag tror att det var den 3:e juli, det skulle ske kl.11, tycker jag mig minnas.
Begravningsceremonin hade vi haft i Vellinge kyrka och Stig urna skulle också till denna kyrkogård. Urnplatsen hade vi valt ut vid ett tidigare tillfälle men vi ville ha stenen på plats innan urnsättningen.

Jag och en av mina töser som åkt med mig kom av någon orsak i sista sekunden till kyrkan så resten av familjen, svågern, svägerskan och brorsdottern var redan på plats.

Från och med jag satte foten innanför kyrkan förvandlades jag till en mycket stark handlingskraftig kvinna. Entreprenören berättade hur proceduren skulle gå till och att han hade en dikt med sig att läsa.
Då säger JAG: Nej, jag vill sköta alltihopa själv.  Töserna säger att dikten kan han väl få läsa och det gick jag med på.

Så…….Jag tar urnan som är blå och står på ett bord mitt i kyrkan, tar den i famnen och medan familjen följer efter går jag sakta och kramar urnan ut till gravplatsen där jag sätter mig ner fortfarande kramanden urnan. Sitter på marken och gungar oss. Tårarna rinner och jag är fullkomligt omedveten om de andra, det är bara Stig och jag.

Vilken ordning saker händer sen vet jag faktiskt inte men jag håller i urnbandet och sänker ner den i jorden, håller krampaktigt kvar i bandet medan vi sätter på en CD och spelar.

Unchained melody

Fortfarande krampaktigt höll jag i bandet, den sista länken mellan Stig och mig medan entreprenören läste sin dikt.

Jag vet en port som öppnas tyst
och stänges utan dån
Och alla vägar leda dit
Men ingen därifrån
Och alla frågar: vart?
Varthän?
Men ingen svaret vet
Ty svaret på den frågan
är just portens hemlighet

Långt om länge, efter lång, lång tid tar jag sista steget och släpper ner bandet i graven. Reser mig upp, hämtar spaden och sen fyller jag igen urnhålet med jord, spadtag för spadtag ända till det är färdigt. Jag är helt i min egen värd med Stig.

Sen blev jag medveten om de andra och vi stannade kvar där en stund, satte blommor och gjorde fint.

(bilden är inte ifrån den dagen)

När vi åkte därifrån kommer jag ihåg att jag tänkte: Så ja, Stig, nu åker jag hem till dig. Ja, det var hans fysiska jag som var begravt, minnesbordet och hans själ fanns kvar där hemma.

Nu var allt det praktiska runt hans död över och jag hade ingen som helst aning om vad som väntade mig, vem jag var som bara Eva-Kerstin och vad jag eller hur jag skulle vara i livet.

_________________________________________________________________________________________

Del 13:     Den 12 april 2009 ett år efter Stigs död

Till minne av

Stig Persson

520628 -- 080412

Det har gått ett år

i våra hjärtan du satt många spår

För oss du lever kvar

precis som du var

och kommer alltid att göra

Älskad  och  saknad du är

På graven idag

Till min kära

sång av Stig själv

_________________________________________________________________________________________

Del 14:      Det kan aldrig bli som förr igen

Drygt ett år efter med facit i handen kan jag säga att jag har haft ett mycket intensivt år. Jag har medvetet, utan flykt gått igenom ett stort sorgearbete paralellt med att jag varit mycket social och letat efter ett vidare liv och vem jag är i detta. Det har varit mycket hårt och tröttsamt men jag har också haft  roligt.

Tack vare min inre stora tillit att bearbeta ”gå” min egen väg på mitt sätt, nära vänner, min andliga tro, skapande, min starka vilja att leva NU (jag måste ta vara på mitt liv, jag kan ju också dö pang — den känslan har jag haft), halv sjukskrivning och medicin SÅ har jag kommit långt. Saknaden är emellanåt oändlig och den kärleken jag har till honom kan aldrig gemföras med något annat men jag har accepterat att han är död .  Det känns också  först nu som om jag har accepterat ”min en-manshet (ensamhet) ”, vilket jag absolut inte gjort tidigare.

och som Stig själv sjunger här
Det kan aldrig bli som förr igen

Jag har lärt mig otroligt mycket om livet under denna tid, helt annan kunskap än jag hade tidigare (då behövdes inte den kunskapen). I kategorin Fröken änka vidare hade jag tänkt att skriva om just detta och alla möten med människor jag haft på vägen och kanske gör jag det. Jag älskar ju att skriva dock ska det inte bli något måste.  Det blir som det blir.

_________________________________________________________________________________________

Del 15;    Det har gått 1   1/2 år…..

………sedan min Stig dog och jag kan inte säga att det blivit lättare för mig.  Det går upp och det går ner.

Vissa saker har faktiskt blivit svårare. Som ensamheten t.ex. Visst, jo jag har accepterat det men ibland kan jag komma på mig själv med känslan att det bara är något tillfälligt, han kommer tillbaka.

Jag hatar att leva ensam, att inte ha någon att dela vardagen med. Att komma hem till en tom bostad, ingen som säger hej, hur har du haft det idag och ger mig en puss eller en förälskad blick. Emellanåt kan jag känna mig arg på Stig som satte mig i denna situationen.

Fredagar, dessa hemska fredagar är värst. När jag vet att alla andra ska hålla helg. Stig brukade alltid komma ut till mig i köket efter jobb, lägga armen om mig och säga: Vad blir det för gott till karlen idag. Så åt vi go´ mat med vin, mös i soffan och somnade till TV:n

Laga mat, hm, till mig själv, för att äta själv, inget roligt alls. Jag ställer mig aldrig och gör några hela middagar, nej jag öppnar kylen eller frysen, tittar och tar kanske fram en laxfile´ som jag micrar och äter tillsammans med frysta grönsaker eller frysta rotfrukter eller om möjligt det ligger färdigkokt ris i den där frysen för när Jonathan, mitt stödbarn bor hos mig måste jag ju laga mat och fryser då in i portioner.

Livet är liksom en väntan på att jag ska få ett nytt tvåsamhets liv för det är det jag vill, jag kan inte leva ensam.

I denna väntan ser ja ändå oftast om mig själv, ser till att få glädjeämnen. Dansar mycket, träffar mina väninnor som är guld värda, pysslar med inredning här hemma (för att sen känna: till vilken mening) Oftast kan jag vända negativt till positivt och vara tacksamt för mycket jag har. Allt detta har jag min ”Gamla utbränning” att tacka. Efter den skaffade  jag mig en massa ”verktyg” som jag har haft nytta av efter Stigs död. Men utbränningen för också något ont med sig nämligen att jag slås ut mellan varven. Det tar så mycket energi att överleva och att hitta ett ”nytt” liv, hitta den halvan av mig som varit med Stig och energi och stresstålighet det har jag mycket litet av. Även positiva saker tar energi och PANG så sitter jag där igen och orkar ingenting.

MEN positivt är att: Jag tror inte längre att mitt liv också ska ta slut när som helst och därför känner jag mig inte desperat längre heller.
Jag kan vara hemma mer nu, det kunde jag inte innan.
Dansen ger mycket glädje. Jag har lätt till skratt. Jag har väninnor som verkligen på min väg varit och är mycket stöd.
Att jag haft tilliten till mig själv att sörja på mitt sätt, att gå min egen väg på mitt eget sätt.
Jag har 3 döttrar, två barnbarn och vi älskar varandra.
Jag har ekonomiskt trygghet och bor bra.

Jag kan oftast känna tacksamhet och glädje och se det positiva.

Och, jag har alltid styrkan att komma igen gång efter gång. Tro hopp och kärlek finns. Någonstans någon gång
blir det min tur igen.

ATT…..