.

Ingrid och Gunilla..

Tack så hjärtligt för ert stöd och uppmuntran.

Idag är jag och har varit i vad jag kallar tom-rummet. Där läker och laddar jag.

Ibland orkar jag bara inte vara stark och det accepterar jag och tillåter mig att bli ”Lilla E-K ” som tycker synd om sig själv.  Jag gråter väldigt mycket, det har jag alltid gjort, det är min ventil och min räddning.

I mig själv är jag väldigt positiv och förväntar mig inget negativt, inga  problem och bekymmer (någonstans längst in vet jag att det inte bara kan vara glädje) vilket gör att  jag dimper ner i botten och tar det förskräckligt hårt.
Kan tycka att jag är lite väl naiv men jag skulle faktiskt inte vilja vara annorlunda. Hellre ta konsekvensen och må jättedåligt några dgr än att ständigt gå och ”måla fan på väggarna” som man säger.

Vi har ju Isabelle här uppe hos oss ett tag och hennes sprudlande glädje har hjälpt mig kunna dra på mungipan då och då och nu när jag skriver detta så har jag börjat kunna tänka i mina positiva banor med

Tro
Tillit
Tålamod

att allt blir som det ska när det ska

.

Och Gunilla, ett jättestort GRATTIS till dig för barbarnet som är livets under och mirakel.

e-k