…..
Funderingar kring livet.
Idag är en dag jag tycker synd om mig själv. JA, ja, det får man lov att göra. Jag borde, skulle, vill känna mig enbart lycklig men ibland undrar jag om LIVET är sådant att man kan vara lycklig med allt på en gång hela tiden, eller är det jag som är en alldeles för känsig person? Eller begär jag för mycket av livet?
Skit samma, idag är det synd om mig, jag är ledsen och olycklig just idag för att jag inte bara kunde få fortsätta att bara vara lycklig.
Finns det folk som enbart är lyckliga?
Sorg, sorg och olycklig efter Stigs död, kämpar och kämpar för att hitta mig själv och ett nytt liv, någon som kan älska mig.
Det kommer en man som älskar mig och livet ger mig kärlek ännu en gång. Så tacksam, så lycklig. Livet går vidare, självklart med rät och avigsidor men mest rätsidor
Så kommer olyckan tillbaka då jag inser att 2/3 av mina barn tycker att jag har mig själv att skylla för att vi har tappat gemenskapen och att jag känner mig utanför. Att jag inte har brytt mig om dem sedan deras far dog, att jag flyttat till norra Skåne till PO osv.
Vad hade jag för val när min livskamrat dog, ensam, ensam, ensam, jag led, jag måste få leva och vara älskad. Jag hade bara ork till mig själv.
Just idag, undrar jag, varför kan jag inte bara få lov att vara glad. Just idag är jag olycklig. Just idag orkar jag inte mer, Just idag är en sådan dag.
Livet, är det så det är? Någonstans tror jag att jag inte är ensam om mina känslor.
MEN
Någonstans i mitt inre vet jag att: Jag kommer tillbaka, jag orkar igen, jag får krafter igen och igen och igen.
Finns det någon annan där ute i cybern som är änka eller änkeman som känner igen det här? skriv gärna till mig, stt spegla sig i någon annan är en hjälp.
Nu har jag i alla fall fått skrivit av mig.
Go kväll
Kära Eva-Kerstin.
Barn kan av någon orsak få en att ha dåligt sammvete men dom älskar ju en ändå och vi dom hur dom än beter sig. Jag vet att du älskar dina barn och barnbarn och dom dej, så försök att tänka på dej själva. Om inte du mår bra kan du inte ta dej vidare. Att du flyttat beror ju inte på att du slutat bry dej utan att du bryr dej. Dom kanske är lite egoistiska utan att tänka på det? Att ha förlorat sin Pappa sätter ju sina spår, så dom vill ju ha dej nära. Att ha en Mamma eller sina barn nära är väl ett önskemål för alla men ibland blir det inte så och då måste man göra det bästa av det. Jag tror nog att när dom ser att detta blir bra för dej så blir det bra för dom med! En glad Mamma och Mormor kan ju inte bli något som dom inte gillar!
Och att vara lycklig hela tiden är nog inte meningen för att ha lite eftertanke behövs nog dom här stunderna med. Du måste få göra dina val och dina barn sina så blir alla lyckliga! Jag har gått igenom en hel del olika stadier själva och mina barn är ju en bit ifrån mej men nu är allt på plats så just nu känns det bra och jag kan våga känna mej lycklig, och då får jag njuta så långt det går för det kommer säkert fler törnar och då tar jag dom när dom kommer! Kram Ingrid
Livet är hela tiden i förändring…
Du får lov att ha en ledsen dag och grubbla över allt som hänt. Liksom dina barn får ha sina dagar och tänka och vara ledsna för allt som hänt.
Jag kramar om dig extra hårt idag och hoppas jag kan ge dig lite av den styrka som jag har just nu. I torsdags föddes mitt första barnbarn och jag fick för första gången på väldigt länge känna den där överväldigande lyckan som jag inte trodde man kunde känna igen…
Kram Gunilla
*KRAM*
Kära du!
Livet är en process! Du är en stark kvinna som hittar din inre kärna när du behöver den, så även denna gång vet jag.
Ha det gott och blicka framåt och hämta kraft
kram från änglamman Susanne
Hej!
Det är inte lätt att mista någon man älskar. Man måste gå vidare hitta nya intresse och vänner.Men har man barn kommer man aldrig att bli riktigt ensam de kommer alltid att ge glädje och de kommer att vara glada att du finns hos dem. Själv miste jag min man för en månad sedan men vet ännu inte hur jag ska kunna då vidare. Det mesta vi gjorde var tillsammans tyvärr har jag bara några få vänner. Självklart hör de av sig med många kvällar sitter jag här ensam vilket är jättejobbigt. Men jag är lycklig att jag har mina barn som jag tyvärr inte kan se så ofta eftersom de pluggar på annan ort. Jag kommer att hälsa på dem och jag vet att de kommer hem till mig. Just nu är det en stor tröst. Gun