.En blogg som jag läser i varje dag är Kaelas, hon skriver så mycket fina, tänkvärda saker. Idag stod där en dikt som berörde mig mycket. Här är den.

…

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

.

Jag skrev en kommentar; Jag vet, min moja dog när jag var 11

Kaela undrade då hur man hanterar det  och HÄR är mitt svar till henne:

På den tiden skulle man prata om det för då blev man ledsen, alltså blev det undanstoppat i mitt inre och ingen bearbetning skedde. Tonårstiden blev vild och det är väl inte så konstigt.
Det mesta från min barndom fram till dess hon dog är förträngt.
I vuxenlivet har det följt mig på olika sätt har jag förstått i efterhand. Det sätter ju sina spår i själen.

Som mamma och i yrkeslivet (jobbat med barn alltid) skulle jag liksom kompensera att jag inte haft någon mamma och vara den perfekta. (en av pusselbitarna att jag gick i väggen).
För ca 6 år sedan tog jag tag i det och fick hjälp med att ta ett riktigt farväl  och ”barnet” i mig förlät henne att hon övergivet mig och vi båda kunde känna frid.

Att jag gick i väggen är jag tacksam för, det blev vändpunkten i mitt liv. Efter det har jag arbetat aktivt med mig själv och mitt inre är en ”hel” människa och tack vara det har jag också kunnat hantera min mans död på ett helt annat sätt än jag kunnat innan.

e-k