Hej världen. Idag vill jag dela med mig av en vers jag skrev knappt tre månader efter Stigs död. Denna dag var jag för första gången arg,  jag var fruktansvärt arg, arg på livet, arg på Stig som dött ifrån mig (ja man får lov att känna så också). I denna ilska kastade jag gråtande hans kläder och hans videoband.

Så skrev jag…

.

Dansens serotonin

Ilskan i kroppen måste ut
den måste ta slut
Ilskan gav mig kraft
att ensam ta mig ut
ut till Törringe och dansa

Jag måste chansa
våga, kasta mig ut
och visst
det var rätt
Jag dansade ut
ut det arga i mig
medan jag tänkte på dig

Musiken gav mig glädje
Tack för styrkan
Tack universum

_

Jag hade inte varit ute och dansat själv på 37 år och det var helt enkelt styrkan i ilskan som hjälpte mig. Denna dagen blev början på en glädje som har hjälpt mig vidare i livet.

Stig hade ju en orkester, ett festband som spelade dansbandsmusik så egentligen var det kanske väldigt naturligt att det blev så, det är att hedra honom tycker jag.

Här ett litet ljudprov av Stig från en liveinspelning

Nothing gonna change my love for you

.

oj vilka minnen jag har av denna låten. Som han fick träna för att få in den i skallen eftersom det inte var hans musiksmak egentligen.

Trevlig dag ifrån mig

e-k