Min bloggbok: Den sista veckan har för mycket hänt som har slukat mina krafter och i helgen bara rasade jag. Gråt ,gråt, gråt, hopplöst, hopplöst och åter hopplöst.

En dikt om hur jag känt mig under helgen.

Ensamhet
Svart, svart, svart
ingen ork, inget hopp
Slut
Gråten tar aldrig
slut
Orkar inte
Ensamhet

——

Ensamhet
mitt sällskap här hemma
min tröst, mitt stöd
något att luta mig på
ALLTID, till hands
min cigg är borta
min trognaste har lämnat mig
Ensamhet

————

Ensamhet
Familjen där
jag här
Så nära och ändå så långt ifrån
Glider isär
Familjen tillsammans
Ändå, de där och jag här
Ensamhet

———-

Ensamhet
ändå inte ensam
Vänner guld värda
de finns vid min sida
finns där för mig
men ändå
Ensamhet

———–

Ensamhet
jag är inte ensam
inte ensam i världen
att känna denna ensamhet.

———–

Ensamhet
Ännu en dag att vakna ensam.
Botten är nådd
och
tro och hopp börjar sakta växa
där nere på botten
Känner hur det gror
och slingrar sig upp till ytan
Jag vill, jag kan, jag ska

————

Jag lever
och jag älskar livet

Märk min bloggbok att mina krafter återvänder sakteligen idag,( sista versen.)

____________

Nu har jag just kommit hem från läkaren, öppnar upp datorn och ser på msn chatten att Jane skrivit: mamma läs min blogg.
(jag kan dela detta med er eftersom Jane själv lagt ut det)

Jag läser och känna hur fler krafter och hopp återvänder och gråter av kärlek till Jane. Vi  kom i kris, vi gled isär i sorgen men nu visar det sig att vi ÄR den tajta familjen Persson vi alltid har varit, vi kommer att  kunna mötas där vi är just nu, i våra olikheter och åter finna gemenskapen.

Vi gjorde vad vi kunde på våra egna sätt när sorgen slog till och något annat hade vi inte kunnat göra.

Jane
du är fin
att kunna tänka en gång till
att kunna erkänna och säga förlåt
det är moget
det är kärlek
Verkligheten är här
nu sammanfogas vi igen
Jag älskar dig

e-k