E-K:s Värld

Idag ville jag verkligen till havet. Jag vadade ut till en sten och satte mig och havet berättade denna saga för mig.

Fiskmåsar på varje sten, utom två, där sitter jag och där sitter en svan.
Små rörelser på havet, allt är  i rörelse.
Men oj oj oj, där går det undan, är det som jag, hela svärmen av jag.

Tång på havets botten, dynga.
Här och där små små öar fria på tång, så klara, så ljusa
Behövs då dyngan för att det klara ljusa ska ses och bli stort

Oj, två fiskar små, de är ett par
En gående man på bryggan visslar och trallar, kärlekssång till dem.
Nu simmar de på vars ett håll, jaha

Två änder, också ett par, 
följer varandra så tryggt, så okomplicerat
medan fiskmåsarna ostört, fridfullt sitter på sina stenar
njuter av värmen från solen.

Se, där är mina fiskar, tillsammans igen
De  håller kontakt, hittar alltid tillbaks
Fiskmåsarna tar sina små ensamma flygturer
och landar sen på sin sten och sin flock  igen.

Den sjungande mannen kommer åter
Kanske är det för mig han sjunger och visslar
På ett främmande språk, låter som en bedjande vacker text.

Måsarna skriar emellanåt, vad är det de säger
Kom, kom, kom, se  mig, jag är ju här

Och fiskarna har koll på varandra
möts-tar avstånd- möts på nytt- närmare, närmare
De vet.

Vindstilla, havet ligger blankt
ändå en ständig rörelse
Då är det väl så på marken också – ständig rörelse
Jag följer med

Andhanen står på huvudet i havet efter mat
medan andhonan putsar sina fjädrar och gör sig fin för honom
så enkelt, så naturligt
Har de tvåbenta tappat bort detta simpla grundläggande fenomen.

e-k