Snart april, det stannar upp inom mig, det fyller mig. April, det var då allt hände , det var då jag blev änka. Änka, så främmande ord, det är ju bara jättegamla som blir det. Nu är det snart april igen.

I april 2008, den tredje, kranskärlsröntgen och du var ganska oförstående, så sjuk är jag väl inte. Du förstod inte mycket och inte jag heller. Du kände dig frisk, bara lite trött som också är normalt för årstiden och dina snart 56 år.Jag körde dig till röntgen och hämtade dig efteråt, du hade varit lite nervös för ingreppet men allt hade gått bra.
Vad bilderna visade fick du så klart inte veta då.Vi upplevde inte ens en gång någon orolig väntan på svaret för vad fanns det egentligen att vara rädd för. Du hade ju inte haft infarkter och ingen värk.

________________

I skrivandets stund:  Vad är detta som kommer på mig nu, just nu, mår illa, något bara fyller mig. Är det rädsla, är det ångest? Varför? Är det så här det är när dagen närmar sig? Någon som vet? Är det för att det blir verklighet igen, en gång till.
Någon som känner igen detta? Nu sitter jag och gungar lika dagen efter. Är det så här det är oavsett var man är i sorgeprocessen?

Jag fattar ingenting

Suck!
Så, nu känns det bättre, som om en dörr stängts, psyket fixade väl inte mer just nu. det är så psyket fungerar, det släpper in pö om pö. Allt på en gång hade knäckt en totalt.

…Öppet, stängt, öppet, stängt.. och så där håller det på idag. ingenting får jag gjort. Ska tvinga mig köra och handla nu, eller ska jag kanske äta något först, ska jobba 15.30.

Hittade detta inslag i en annan änkas blogg:

Det är tack vare chocken som vi änkor fortsätter funka när våra män har dött. Det är tack vare chocken som vi klarar av att få dödsbeskedet, gå på begravningen, att vakna på morgonen, att gå till jobbet, att småprata med folk om saker vi inte kunde bry oss mindre om. Det är chocken som gör att våra hjärtan inte bara exploderar och vi faller döda ner på marken. (Vi också.) Jag var kvar i chockstadiet i två år just för jag var TVUNGEN att vara där. Det var omöjligt att ta in att han, den största, var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Så chocken stängde av min hjärna, den fick mig att glömma, den gjorde att jag inte existerade förens jag var redo att ta in det som hänt. Eh, tack chocken, du räddade mitt liv. Dagens regel – den som verkar ta en nära anhörigs död bra befinner sig ofta i chockstadiet. Så ni andra kommer inte undan er plikt att ställa upp och finnas där. Så det så.

Jag tycker det ligger mycket i inlägget, fast jag är inte kvar i chocktillståndet. Psyket har förmågan att hjälpa mig vidare genom att bara låta mig ta in så mycket det går åt gången. Detta gäller nog för de flesta vi har bara olika sätt att uttrycka detta på.

E-K