Hade inte en tanke på att det var fred. den 13:e när jag vaknade.

Dagen startade med regn ute och regn i sinnet. Som så ofta startade jag dagen i lugnt gemak. Kaffe, en macka och regnbågskorten. Lite filosoferande om dagen, livet fick mig att tänka på en bok jag använt mig mycket av. Öppnade den och hamnade mitt i en text som jag verkligen var i just nu. jag funderade lite, ringde sen till Ninna för att bolla tankar.  Trots det så triggade morgonens händelser igång en känsla utav ledsamhet och ensamhet hos mig. 

Tidigare pÃ¥ morgonen hade jag ringt Mari och föreslaget en lunch pÃ¥ stan. Mari och jag är nära vänner men har umgÃ¥tts väldigt lite det sista Ã¥ret. Vi har bÃ¥da haft  ”vÃ¥rt ” i  livets resa och just i dessa resorna har vi inte haft de rätta energierna att stötta varandra och det har vi bÃ¥da varit medvetna om. SÃ¥dana perioder finns med vänner men underbart är att veta att man finns kvar och att dagen kommer dÃ¥ det ändras igen. 
Man har möten i livet, en del är tajta hela tiden, en del finns kvar och blir tajta igen, en del möten varar bara för en tid men alla möten är viktiga.

Jag avbokade inte denna träff trots min sinnesstämning för hemifrÃ¥n ville jag och Mari är en av mina vänner som kan fÃ¥ mig att skratta. Vi möttes med en ”det var alldeles för länge sedan” kram. PÃ¥ direkten sa jag till henne att träffan kanske var fel, jag var nerÃ¥t. Det är sÃ¥ underbart med vänner som man verkligen kan vara ärlig mot och hennes svar blev: Kan inte vara fel, dÃ¥ blir det sÃ¥ idag.
Vi hamnade pÃ¥ ett lunchställe som utifrÃ¥n gatan sÃ¥g ut som vilket ”fast food” ställe som helst men waw, längt in i lokalen var soffor och mycket gemytligt. Det ligger pÃ¥ S.Förstadsgatan mellan Fiskartorget och Triangeln, mÃ¥ste kolla upp vad det heter.

I alla fall, vi hade behövt en hel dag att umgås och ventilera oss men nu blev det en dryg timme med snabbspolning. 

 

Mari hon skrattade åt mig när pålägget inte ville in i min mun, nej ner på bordet och ner på golvet. Ja, fredagen den 13:e fortsatte för mig.

 

 Jag tyckte du sa att du var nere, det har inte jag märkt. Mari tittade på tavlorna på väggen och sa:

 

Så här sa du att du kände dig när vi kom

och så här känns det som att du mår nu.

……och visst hade jag blivit lite gladare även om Mari inte tyckt att jag verkat nere.