Archive for » januari 21st, 2009«
fortsättn.5/5 -08 efter begravnings ceremonin
………. Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt.
I skrivandets stund lyssnar jag på Stig och Bad moon rising m.fl och jag gråter, det är så konstigt, det är som om han var levande och bara bortrest, han är så verklig, hans röst är så verklig, han är ju med här och nu med sin röst.
Minnesstunden höll vi i Malmö på Söderkulla i den lokal där vi knappt ett år tidigare hade haft en överraskningsfest för Stig när han flyllde 55. Festen var i Elvis tema eftersom Elvis var hans stora idol.
Så här hade vi det alltså ca 9 månader tigare, kanske är det tur att vi inget vet om vad framtiden har i sitt sköte.
I sutet av kvällen var det flera andra som lekte Elvis
Nu när jag har plockat fram dessa bilder har härliga minnen poppat upp i min själ, det gör mig glad. Under tiden har jag lyssnat på hans sång, jag har både sjungit med och haft tårar i ögonvrån. Det är viktigt att plocka fram och förvalta det goda positiva från tiden man haft tillsammans.
I alla fall. Stig var så överraskad och så lycklig den kvällen så självklart var det där minnesstunden skulle vara. Jag hade inte tänkt att hålla något tal utan istället spela denna låt med Stig
Det kan aldrig bli som förr igen
Jag spelade den och plötsligt stod jag där och höll tal också. Jag som inte är någon talare och hatar att stå i centrum tyckte plötsligt det var självklart och enkelt att hålla tal. Var komer styrkan ifrån, Minns bara att jag pratade om min tacksamhet över att fått levt med honom i 37 år, något annat minns jag inte. Innan eller efter detta spelade jag låten Det kan aldrig bli som förr igen. Han sjunger den till mig.
Vi bjöd inte på mat, nej, prinsesstårta, masariner och vetebröd för det var de kakorna som Stig var tokig i, i synnerhet masariner.
……………….Egentligen var jag inte så säker på att vi skulle ha någon minnesstund över huvud taget, det bottnade sig i mina dåliga känslominnen ifrån bardomen. Jag var 11 år då min mor dog efter lång tids sjukdom och ”barnets Eva-Kerstins” upplevelse av minnesstunden var hur fel det kändes att gästerna pratade glatt medan de åt och drack. Det bjöds på likör och cognad till kaffet vilket var bruklet på den tiden.
Så…..mitt huvud fann ett sätt att göra minnesstunden trevlig men en stund just för vad namnet säger, alltså, till minne utav Stig som person och i umgänge med honom. Jag gick igenom, alla våra fotoalbum, scannade in bilder där Stig var med i samvaro med släktingar vänner etc. Brände på en CD och lämnade in för framkallning, över 300 bilder blev det trots att 15 års diabilder inte kunde vara med.
Så blev det också. Fotona hade jag delat upp i fyra album som cirkulerade mellan gästerna. Alla hittade de sig själva på någon bild tillsammans med Stig och det väckte minnen som de samtalade om.
Stig och jag i mycket unga år
Och medan musik av Elvis Presley och Stig o Steeperz ljöd i bakgrunden tittade gästerna på foton och pratade minnen. Det blev precis så som jag önskat.
Så tacksam jag är att både begravning och minnesstund blev bra. Vi är så nöjda och det är mycket viktigt i sorgeprocessen att kunna vara det. och i skrivandets stund har jag både haft tårar i ögonen och sjungit med Stigs CD
Vi hade fått blommor och blommor från när och fjärran av kära folk som ville visa sitt deltagande. När fotot togs var en del vissna och hade kastats.
…….Zombiformat, jag tänker efter nu i skrivandets stund. Jag existerade som en zombi, dagarna gick, saker blev uträttade och ändå stod livet still, inne i mig stod det verkligen still.
Begravningen var ju den 5/5 -08, Jane mellantösen fyllde 26 år den 7:e och jag fyllde 55 den 9 maj. (nu kommer tårar och jag tänker: kommer nog aldrig att ta till mig att jag aldrig får se dig på jorden mer Stig. Jag bara accepterar att du är hemifrån )
Firade vi Janes födelsedag? Hade först ingen aning . Sen hittade jag foto på det. Firade och firade vi åt i alla fall tillsammans hemma hos mig (hos mig, oss brukade ju det vara mig, så svårt) Och tack livet för barnbarnen som fick oss att le. Vem kan låta bli? Hur deprimerat det än är, barn är ju livet, framtiden och de är här och nu. För mig var småttingarna ett BEVIS på att livet existerade
Jag har däremot klara minnen av att min familj, deras pojkvänner, Stigs bror och familj bjöd mig på middag på Elyse´, dagen då jag blev 55 år. Minns så svårt det var att klä upp mig och så fel det kändes att åka iväg och fira mig. Finkläder och klackaskor (skakar på huvudet och lider i stunden) så oviktigt allt kändes .
Jag hade bestämt att ingen skulle få sitta på ena sidan om mig, stolen skulle var tom till Stig, en själslig känsla som var viktig.
Jenny bestämde sig för att flytta hem till mig. Här fanns ju plats, jag slapp vara ensam och hon kunde spara.
———-
Vi var och valde ut urnplats med vaktmästaren på kyrkogården i Vellinge. Det visade sig att på urnplatsen bredvid fanns R. en kompis som Stig i sin ungdom både hade spelat korpfotboll och bordtennis med och som vi även umgåtts lite med i det vuxna livet.
Trots att vi bott i Malmö de sista ca 8 åren var det ändå självklart att det var i Vellinge urnan skulle vara. Där hade jag blivit konfirmerad, Vi hade vigt oss där, våra tre töser blivit döpta där och vi hade bott där våra flesta år tillsammans.
Jag gjorde ett minnesbord
En dag var vi hos stensättaren för att välja ut gravsten. Oj oj oj, där hamnade jag mitt i döden jag också. Mina töser valde att det skulle stå ”Vår älskade……..” på stenen och då undrade säljaren om det ska urnsättas fler på samma plats någon gång. …..Just i det ögonblicket insåg jag att jag också ska dö och då ska jag ligga där.Vilken konstig känsla att stå där och ta ställning till detta. I alla fall så gick det att ha ”Vår älskade” men med ett extra mellanrum mellan orden så ett a kan få plats för då blir det ”Våra älskade” .
M. Jennys dåvarande pojkvän fyllde också år och honom bjöd vi på middag på en båt i hamnen. Så allt fortsatte och i detta fanns jag men ändå var min tid still.
När Stig dog hade vi bara bott här i 6 månader så här var ingen trädgård anlagd. Jennys dåvarande pojkvän lade ner all sin lediga tid för att hjälpa mig i trädgården. Han var helt enkelt helt underbar. Jag planerade, vi handlade tillsammans och han anlade med min assistans. Från att bygga staket till att anlägga stenrabatter. Allt det där hände som i dimma, som en zombi, jag fungerade som en maskin. Grannarna frågade hur jag orkade, och jag hade ingen aning. Känslan jag kommer ihåg var att: Så länge jag håller på att fixa och dona som jag alltid har gjort så är livet också som det alltid har varit, någon form av förnekelse helt enkelt.
Så förflöt maj och en bit av juni och ändå stod det still.
e-k
(forts. Fröken änka)
Kristina som lade sig i och kramade en vilt främmande kvinna (jag) som satt och grät på scenen på Blå Cafeet i Lomma.
Ninna som jag träffade på Ikea några veckor innan han dog och som själv är änka och som öppnade upp sitt livsöde för mig så att det var givet att jag tog kontakt med henne efter att det hänt. Som har och följer mig på vägen ut ur sorgen och in i ett nytt liv.
Anki som jag mötte på Soltemplet (ett medialt ställe) skild och som älskar att dansa precis som jag och som jag också kan dela sökandet efter ett nytt liv med.
Sen fanns Maggan, en jag känt sedan mina barn var små . Hon visade sig vara en verklig vän. En tålmodig lyssnare och hon fanns verkligen med mig på ett ”stort” sett.
Och Elisabeth, en gammal bekantskap som verkligen vaknade till liv när jag behövde henne.
Så känner jag också sådan uppskattning när jag tänker på den första veckan, alla som kom varje dag (så ville jag ha det då) orkade lyssna på mig, fixa mat och fika och bry sig om mig.
Jag hade universum på min sida och fick ett återbud hos Randi ett medium (annars ett halvt års väntetid) som jag hade tilllit till och detta var i hopp om att genom henne få någon kontakt med Stigs själ. (när jag är på sådant har jag verkligen pokerface och är tyst som en mus)
Det första jag fick höra var att min guide sa:
”Du är ett kap för vilken karl som helst, minns det”.
Hallå, detta var inte vad jag kom dit för att höra tänkte jag och inombords började jag då tappa tilliten men tyst lyssnade jag vidare.
Hon säger: Jag ser dig som i ett korthus, det rasar över dig och du är övergiven.
Så fick hon fick kontakt och berättade att Stig först inte fattat att han var död, han trodde att han vaknat upp efter en operation.
Randi såg honom sitta i en sorts fåtölj, ingen vanlig fåtölj men framför världen där han var helt avkopplad och på golvet bredvid honom låg hans vän, hans hund.
Jag förstod att fåtöljen var kontorsfåtöljen framför datorn (världen) för där trivdes han att sitta och koppla av. Och hunden, jag fick tårar i ögonen då jag förstod att Atos och Stigs själar hade hittat varandra. Atos var Stigs älskade schäfer och han dog för en del år sedan.
Och det där med operationen, Stig skulle blivit opererad d2n 22 som han dog den 12 och det hade ju Randi ingen aning om.
Och mer kom det till mig genom Randi och jag gick därifrån med en bättre inre än när jag kom dit.
Jag har hört att små barn sinne är helt öppna för ”det okända” , de är ännu inte formade av miljön och Isabelle mitt barnbarn som då var 2,5 hon fick flera mediala upplevelser om sin morfar som hon berättade för oss om.
Det sista hon upplevde och sa till oss var: Jag tycker inte om när morfar är en fågel.
Var han då över i nästa dimension, undrade jag.?
Jag funderar så på alla dessa fåglar
som av någon anledning
har fått min uppmärksamhet
Den första gången var det ugglan
som slog sig ner bredvid mig på kyrkogården.
Den andra gången var det den vita duvan
som trippade fram och tillbaka utanför huset.
Samt alla dessa besök av den vackra fågeln
utanför mitt fönster.
Den som återkom dagligen i flera veckor.
Ni fick min uppmärksamhet!
© av Gunilla Karlsson
http://blogg.passagen.se/pgrrr/
Ja, det andliga var ett stöd för mig. Jag hade mycket stöd och tröst i en sång som Stig sjunget in, den heter Det kan aldrig bli som förr igen och i refrängen sjunger han: Än en gång ska vi mötas under stjärnhimlen klar.
Det kan aldrig bli som förr igen
Oj, vad jag lyssnade på CD med Stig, vilken Guda gåva att ha hans sångröst på CD, vem är det förunnad det?
Vad jag också gjorde var att jag medvetet mötte platser för att hjälpa mig själv bearbeta, kanske var det att försöka integrera det gamla med framtiden, skulle smälta samman på något sätt, jag vet inte. T.ex. så körde jag runt till ställen där vi bott, satt utanför, kände och tänkte igenom vad vi varit med om där. Jag ringde på hos några och på ett par ställen fick jag komma in och sitta.
En annan otroligt viktig grej för mig var hans jacka, Stigs jacka, min älskades jacka som luktade Stig. Jag finge tröst i att krama den och lukta honom, känna hans närvaro. Länge, länge, ja ända tills ingen lukt var kvar hade jag den i sängen, kramade och snusade på den om nätterna, jag minns att det var en underbart tröst.
Min familj ville vara mycket tillsammans men när jag hade svåra stunder ville jag vara själv. Ville inte dela det med någon. Vara själv med mina känslor, vara själv med mina minnen och tårar, för mig var det rätt.
Jag fick en rosa och en svart anteckningsbok av Ninna och i den svarta skrev skrev jag av mig mina mörka känslor. I den rosa skrev jag i så fort jag kunde hitta något positivt i tillvaron. Ja, jag är stolt över mig själv för att jag medvetet letade positiva saker också och då tillät jag mig att skriva om det.
Vid andra tillfällen sökte jag mig till andra och fick jag ingen kram så bad jag om en. Ingen kram kunde vara för mycket.´
Det allra viktigaste är att följa sitt innersta, då blir det rätt.
E-K
Nu känner jag för att skriva om urnsättningen som blir sista delen av första tiden av sorgearbetet efter min man som hastigt dog i april -08. Under denna tiden stod verkligen ”tiden” stilla, det var ett vakom, jag var en zombi. En zombi som på något sätt fick en otrolig styrka någonstans ifrån.
Jag tror att det var den 3:e juli, det skulle ske kl.11, tycker jag mig minnas.
Begravningsceremonin hade vi haft i Vellinge kyrka och Stig urna skulle också till denna kyrkogård. Urnplatsen hade vi valt ut vid ett tidigare tillfälle men vi ville ha stenen på plats innan urnsättningen.
Jag och en av mina töser som åkt med mig kom av någon orsak i sista sekunden till kyrkan så resten av familjen, svågern, svägerskan och brorsdottern var redan på plats.
Från och med jag satte foten innanför kyrkan förvandlades jag till en mycket stark handlingskraftig kvinna. Entreprenören berättade hur proceduren skulle gå till och att han hade en dikt med sig att läsa.
Då säger JAG: Nej, jag vill sköta alltihopa själv. Töserna säger att dikten kan han väl få läsa och det gick jag med på.
Så…….Jag tar urnan som är blå och står på ett bord mitt i kyrkan, tar den i famnen och medan familjen följer efter går jag sakta och kramar urnan ut till gravplatsen där jag sätter mig ner fortfarande kramanden urnan. Sitter på marken och gungar oss. Tårarna rinner och jag är fullkomligt omedveten om de andra, det är bara Stig och jag.
Vilken ordning saker händer sen vet jag faktiskt inte men jag håller i urnbandet och sänker ner den i jorden, håller krampaktigt kvar i bandet medan vi sätter på en CD och spelar.
Fortfarande krampaktigt höll jag i bandet, den sista länken mellan Stig och mig medan entreprenören läste sin dikt.
Jag vet en port som öppnas tyst
och stänges utan dån
Och alla vägar leda dit
Men ingen därifrån
Och alla frågar: vart?
Varthän?
Men ingen svaret vet
Ty svaret på den frågan
är just portens hemlighet
Långt om länge, efter lång, lång tid tar jag sista steget och släpper ner bandet i graven. Reser mig upp, hämtar spaden och sen fyller jag igen urnhålet med jord, spadtag för spadtag ända till det är färdigt. Jag är helt i min egen värd med Stig.
Sen blev jag medveten om de andra och vi stannade kvar där en stund, satte blommor och gjorde fint.
(bilden är inte ifrån den dagen)
När vi åkte därifrån kommer jag ihåg att jag tänkte: Så ja, Stig, nu åker jag hem till dig. Ja, det var hans fysiska jag som var begravt, minnesbordet och hans själ fanns kvar där hemma.
Nu var allt det praktiska runt hans död över och jag hade ingen som helst aning om vad som väntade mig, vem jag var som bara Eva-Kerstin och vad jag eller hur jag skulle vara i livet.
_________________________________________________________________________________________
Idag, drygt ett år efter med facit i handen kan jag säga att jag har haft ett mycket intensivt år. Jag har medvetet, utan flykt gått igenom ett stort sorgearbete paralellt med att jag varit mycket social och letat efter ett vidare liv och vem jag är i detta. Det har varit mycket hårt och tröttsamt men jag har också haft roligt.
Tack vare min inre stora tillit att bearbeta ”gå” min egen väg på mitt sätt, nära vänner, min andliga tro, skapande, min starka vilja att leva NU (jag måste ta vara på mitt liv, jag kan ju också dö pang – den känslan har jag haft), halv sjukskrivning och medicin SÅ har jag kommit långt. Saknaden är emellanåt oändlig och den kärleken jag har till honom kan aldrig gemföras med något annat men jag har accepterat att han är död . Det känns också först nu som om jag har accepterat ”min en-manshet (ensamhet) ”, vilket jag absolut inte gjort tidigare.
och som Stig själv sjunger här
Det kan aldrig bli som förr igen
Jag har lärt mig otroligt mycket om livet under denna tid, helt annan kunskap än jag hade tidigare (då behövdes inte den kunskapen). I kategorin Fröken änka vidare hade jag tänkt att skriva om just detta och alla möten med människor jag haft på vägen och kanske gör jag det. Jag älskar ju att skriva dock ska det inte bli något måste. Det blir som det blir.
Sist vill jag ännu en gång visa filmen vi gjorde till minne av Stig på hans ett års dödsdag. Den visar så tydlig hans kärlek till familjen, att han var en människa som bara var sig själv, var som han var och inte minst visar filmen hans och min kärlek till varandra.
Med kärlek
e-k
Speciellt två böcker hjälpte mig oerhört mycket efter min man Stigs död
Våga vilja leva vidare efter en svår förlust
Först och främst denna bok som ramlade ut från en hylla på stadsbiblioteket när jag letade efter en annan om sorg. Snacka om att saker kommer till en när man som bäst behöver det, magi. En mycket enkel och tydlig bok som gav mig bekräftelse, styrka, medlidande, krafter och framför allt tro på framtiden. Det är heller inte en bok man behöver läsa ifrån pärm till pärm.
Är livet slut nu? Den frågan ställer vi ofta när vi har drabbats av en svår förlust. Det kan röra sig om en älskad persons bortgång, skilsmässa, separation eller en svår sjukdom. Varje förlust är förenad med sorg och smärta. Ju större förlust desto djupare smärta.
Så här skrev signaturen Stefan på SVT:s hemsida efter tsunamikatastrofen: ”Vill gärna tipsa om mitt livs mest betydelsefulla bok som ”räddade livet” på mig under en svår kris en gång i livet: Våga vilja leva vidare efter en svår förlust. Det är den bok jag skulle behålla om jag bara fick äga en bok. Den kan komma väl till pass nu när så många känner sorg.”
I kapitel för kapitel går författarna igenom krisens olika faser så att den drabbade mycket väl kan känna igen sig. Boken innehåller fakta, råd och stämningsfull lyrik. Genom den trevliga uppläggningen är den både lättillgänglig och lättläst.”
Boken finns på biblioteket
Timme för timme, dag för dag : min väg genom sorgen / Cyndee Peters
Sommaren 1985 dog både hennes make Lasse och Cindees mamma hastigt och oväntat.
Sorgen har hon beskrivit i boken
Hennes berättelse var också till mycket hjälp för mig, kanske mest i att känna igen sig själv
Cyndee Petershar även skrivit en fortsättning som heter “Vidare”
Senare i processen läste jag
LIVET EFTER DÖDEN av Deepak Chopra
Den bästsäljande författaren och läkaren Deepak Chopra tar sig i denna bok an den mest existensiella frågan av alla: Vad händer när vi dött? Med hjälp av så skilda element som vedisk filosofi , partikelfysik, psykologi och neurologi bygger han ett fascinerande resonemang, vars slutsats är trösterik:
Vi människor är inte, och har aldrig varit, begränsade varelser instängda i fysiska kroppar. Istället är vi redan nu multidimensionella väsen som skapar vår framtid bortom detta liv genom våra ord, tankar och handlingar.
Öst möter väst i denna tankeväckande, inspirerande och upplysande bok för alla som någon gång funderat kring livet efter detta.
En film som gav mig mycket ifråga om ”tecken” var Ps! I love you.
Holly och Gerry är ett ungt par som varit gifta i 9 år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Gerry dör av en sjukdom står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Gerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen.
En annan bok som jag vill rekommendera är: Du kan hela ditt liv av Louise L. Hay
Att aktivt arbeta med att ”hela sig själv” är väldigt bra men också tröttsamt. Denna boken kan man använda precis i den takt man vill och orkar och plocka de kapitlen som känns rätt för en själv.
Jag använde den första gången efter att jag gått i väggen för 4.5 år sedan.
Kundrecensioner
Du kan hela ditt liv
Denna bok är helt fantastísk! Man får så många aha-upplevelser och det är otroligt lätt att ta till sig vad Louise skriver. Boken förändrade mitt liv på ett positivt och helt otroligt sätt-man kan inte gå tillbaka och leva som förut efter man har läst denna underbara bok och man förändras som människa-enbart till det bättre. Vill man förändra sitt liv och lära sig leva i nuet så ska man absolut läsa denna bok!!!
.
Nu är jag på gång att läsa Den tibetanske livs- och dödsboken av Rinpoche Sogyal
I detta omfattande och uttömmande verk förenar författaren för första gången den urgamla tibetanska visdomen och den moderna forskningen om döden, döendet och universums natur.
Boken gör den mest genomgripande tolkning som någonsin gjorts av en storslagen vision av liv och död. Författaren lär ut vad människor, oavsett livssyn, kan göra för att omvandla sina liv och förbereda sig inför döden.
Kanske kan något av detta vara någon till stöd.
Många kramar
e-k
Sorgeprocess, det finns ingen mall, inget rätt och fel, allas är unik. Så om någon nyligen blivet änka eller änkling och råkar hitta mitt inlägg så kom ihåg att inte bry er om vad andra tycker och tänker. Gör på ert sätt, det är rätt.
Pust då har det snart gått ett år sedan mattan drogs undan mina fötter, min man dog. Från och till är det forfarande svårt att förstå att en som har funnits nära inte existerar mer, är utplånad.
Här om dagen träffade jag en släkting vi pratade om att våra familjer ska samlas hos mig på sönd den 12, hans dödsdag.
Då hör jag mig själv säga: Ja, det kan vi göra men för mig lever han på dagen, han kom ju hem strax efter sex och hämtade mixerbordet och snackade med mig. Han dog ju inte förrän strax efter 22………………….Jag uppfattar då plötsligt med alla sinnena att för mig kommer han att dö då, först då blir det riktigt verkligt. Nu är jag liksom med på vad som händer.
För er som inte vet så var det för mig helt oväntat att han dog och det var inte i hemmet. Han gick hemifrån strax efter kl. 18 och ca 22.40 ringde det på min dörr och jag fick dödsbudet.
Jag berättade för min väninna lite senare, kan det verkligen vara så som jag tror? Kloka hon säger då: Det kan det visst, jag tror att vi alla har vårt eget sätt.
Så är det så klart. Det var ju helt oväntat, en chock, psyket var inte med, inte förberett det minsta. Nu ett år efter är psyket förberett och jag kan ta det till mig på den dagen.
Människans psyke är komplex och med ett öppet sinne kan allt bara bli bättre.
Så skönt nu har jag både fått säga det, bekräftat det av väninnan och skrivet det, det är bearbetning för mig, tack livet.
E-K
Senaste kommentarerna