Så var då dagen kommen för Stigs begravning. Hela tillställningen, ordet låter tokigt men det var precis vad begravningen var, en tillställning för Stig, om Stig, till Stig , åt Stig, för den han var och alltid kommer att vara i vårt inre. Ett gemensamt avsked som hedrade Stig, hans och vårt liv. Att begravningen skulle vara i Vellinge var också självklart. Jag är konfirmerad där, Stig och jag hade gift oss där och våra tre döttrar var döpta där.

Hela planeringen hade varit lätt, liksom självklar, den hade helt enket bara givet sig själv.  Allt utifrån Stig och oss.  Det var limousine med Elvis musik till kyrkan. Det var blå kista, Elvis-tema och CD musik av Stig själv. Inspelad i en duett med Marianne som var sångerska i Steeperz, hans band.
Att vi hela vägen mött rätt människor vid rätt tillfälle som kunnat vägleda och hjälpa oss kan inte kallas för tur, det var för oss en tydlig hjälp från ovan.

Vilket klockslag begravningen var har jag inget minne av, bara att det var den tidigaste datumen efter obduktionen, alltså fick vi ta denna dag trots att en tjej i släkten hade födelsedag och trots att Jane, min tös skulle fylla år den 7:e och jag den 9:e.  Suck, vi brydde oss faktiskt inte ett dugg om födelsedagar, vi ville helst inte fylla år.

Jag klädde mig i ljusblå kjol, korallblå topp och skor, allt utifrån att blå var Stigs älsklingsfärg. Känslan i kroppen var ungefär hoppas nu att allt går som tänkt för Stig, som om det var någon uppvaktning för honom, konstigt.  För säkerhets skull tog jag en svag avslappnande pilla förutom den antidepressiva. Denna tablett hade jag haft sedan några år tilbaka p.g.a. utmattningssyndrom, det var en fördel för mig att ha mitt läkar nätverk etablerat.

Min familj och deras pojkvänner samlades utanför kapellet på MAS där Stig fanns. Vi var med när personalen från Arcus bar den blå kistan från kapellet in i limousinen (nu när jag skriver gör det ont, jag gråter, shit, hur klarade jag det) För Stig spelades Elvis musik i limousinen hela vägen till Vellinge medan vi i tre bilar körde bakefter till Vellinge kyrka  (Åh, det är sant, jag har varit med om detta  är vad jag känner just nu).

foto: Christer Berg

Kistan bars in i kyrkan.

Christer och Jerker från Arcus arrangerade alla blomsterkransar och buketter som kommit,  de bad mig korrigerade om jag tyckte så.

Det blev en stor församling som ville  ta avsked av Stig och ceremonin var så här:

KLOCKRINGNING

elvis presley intro
på CD-skiva

INLEDNING

Love me tender
piano & sång: Marianne Larsson (från Steeperz, Stigs band)
piano: Jerker Nilsson (från Arcus)
Love me tender (här med Elvis Presley)

GRIFTETAL
Lena, prästens tal om Stig var jättefint.
Hon hade verkligen tagit till sig vad vi berättat under hennes hembesök.
Hon vände sig till oss, hon pratade direkt till mina barnbarn och till hela till församlingen.

Psalm 256.
Psalm 256 Var Inte Rädd

ÖVERLÅTELSE
prästen gjorde korstecknet istället för att lägg på mull på kistan, precis som vi ville ha det.

BIBELLÄSNING

CD sång inspelad av Stig och Steeperz orkester
Mitt liv med dig
Detta att Stig sjöng för på sin egen begravning var för oss att verkligen hedra honom.
Senare berättade Christer från Arcus att allas ögon i församlingen varit blöta.

BEGRAVNINGSBÖN

HERRENS BÖN

från kyrkans sångbok
Där rosor aldrig dör (här med Vikingarna)
Stig och hans avlidne far sjöng ofta denna sången

AVSKED
Om jag minns rätt så gick jag, Jenny, Jane och Josefin och barnbarnen fram tillsammans till kistan först. En och en lägger vi vår ros, Isabelle lägger sin teckning till morfar, jag mumlar något och gör en halv buddha bugning eller vad det blev av det.
Denna stund är det enda jag inte är nöjd med under ceremonin. Jag skulle vilja göra om avskedet för att vara mer närvarande innerlig i stunden. Ordet nöjd verkar kanske konstigt men det är otroligt viktigt att få vara nöjd och känna att man gjort det bästa av begravningsceremonin, det är viktigt i bearbetningsprocessen.

VÄLSIGNELSEN

piano och sång Jerker Nilsson (från Arcus)
Always on my mind

Bärarna går ut ur kyrkan med kistan och församlingen följer efter. Limousinen står utanför, kistan sätts in i bilen och körs där ifrån medan vi alla  är med honom med blicken så länge det går

foto:Christer Berg

Att se bilen köra ifrån oss och veta att detta var  absolut det sista av honom i hel person var fruktansvärt hemskt. På samma gång var det fint att vi alla, hela församlingen följde honom  så länge det var möjligt.
Vilka dubbla budskap, undrar om det är möjligt för någon utomstående att förstå.

Att skriva om denna dagen har varit känslofyllt laddat, jag har gråtit och skrikit men samtidigt har jag bearbetat. Jag har bearbetat mycket på olika sätt tidigare men en aning blockerad eftersom jag tog antidepressiv medicin, gråten har liksom varit kvar inom mig.

Efter begravnings ceremonin följde en minnesstund och den tänker jag skriva om en annan dag som Del.9