Vaknade av en röst som sa: klockan är 5, det är dags att stiga upp. Det var Stigs larm på mobilen och jag blev med dunder och brak påmind om att ingen Stig hade sovit i sängen bredvid mig. Strax efter 8 ringde telefonen. Det var  ifrån Folktandvården de frågade efter Stig. Han skulle ha varit där kl.8. Då fick jag uttala orden högt, berätta att han var död. Tandsköterskan blev helt tagen, fattade ingenting, sa: Ja, men han var ju här förra veckan, lika glad och skämtsam som vanligt, han verkade ju frisk. Jag var änka och skulle på något sätt ta mig vidare livet , i ett helt nytt liv, ett oskrivit kapitel i min livsbok. Fast så klarsynt var jag förstås inte  just då.

Jenny hade sovit hemma för att jag skulle slippa vara själv, det var hon som hade handlingskraften att ringa någon begravningsbyrå. Av en ren händelse blev det Arcus och detta kom att ha en fantastisk betydelse för oss.

Senare på dagen var jag i Folkets Park för att umgås med Jane och Leon. Det var så konstigt, jag var där men tiden hade liksom stannat, fast runt omkring mig fortsatte livet för andra. Det kunde jag på något sätt inte förstå. Det var så egendomligt, som om hela världen bordet ha stannat.  Lille Leon, då bara 8 månader påkallade uppmärksamhet och tack, han var ett bevis på att livet fortsatte.  Leon var en del av Stig och genom honom fortsatte en del av Stig.

Vi satt där i parken och vårsolen sken, folk umgicks, skrattade, barn lekte och jag förstod ändå inte hur det kunde vara så.

Jag kom att tänka på att många när de fått messet om att Stig dött hade frågat om de kunde göra något och plötsligt visste jag hur. Jag messade till alla och skrev: Ja, ni kan komma hem till mig, fixa mat, kaffe, prata och umgås med varandra. Jag bara finns där och får uppleva ”livet”.  Jag vill inte ha telefonsamtal, jag orkar inte. Messa mig istället så får jag ändå veta att ni bryr ej och att jag liksom finns.

Det kom vänner redan denna kväll, hade mat med sig och det kändes så skönt att bli omhändertagen, ja det var rätt ord. Omhändertagen var precis vad jag behövde bli. Det kom också bud med blommor till mig från människor som ville visa sitt deltagande och omtanke. Jag bara tog emot och kände sådan värme inom mig. Jag bara slukade allt som om jag blev uppvaktad eller något. Nu när jag skriver så rinner tårarna för hur kunde jag känna så?  Konstigt det som händer när en människa är  chocktillstånd.