På förmiddagen kom min familj, min bror och en väninna. Jag minns att vi alla satt i soffan, minns att jag satt med benen i kors uppe i soffan och kom på mig själv med att gunga och gunga fram och tillbaka hela tiden. Vi pratade om Stig, det var lugnt, tror inte det var mycket tårar ens en gång. Vi spekulerade, hade han anat att han skule dö? Han hade alltid varit väldigt familjär men de sista månaderna hade det liksom varit extra mycket. Han hade ringt till någon av töserna varje dag. Sagt, kom hem och ät, du kan väl sova över. Han ville inte gå någonstans utan att jag följde med. Det var inte riktigt likt Stig. Vi pratade om hans spelning den dagen, att hela anläggningen fungerade under ljudchecken men när det var dags att spela var allt helt dött, var det ett ”tecken”?  Pust, vi pratade och pratade, hela dagen, ingen fattade nog egentligen riktigt vad som hänt, alla var i chock.

Plötsligt känner jag en konstig lukt, liksom gammalt och några sekunder efter säger Jane:    Vad är det som luktar? näsvingarna riktigt tar in och försöker förstå vad det är för lukt. Nu vet jag säger hon, det luktar så i en secondhand affär.  Lukten försvann efter någon minut och vi visste att någon från andra sidan varit och hälsat på. Någon förstod vi måste ha varit Stigs mamma för just så luktade hon alltid.

När jag ringde Jane då på lördagskvällen för att berätta att hennes pappa dött, svarade hon: Jag visste att det skulle hända. Då reagerade jag inte på hennes ord. Denna dageavsköjar Jane att hon under några månader fått till sig orden: Pappa ska dö  flera gånger om dagen, men så klart bara viftat bort dem, sånt kan ju inte var sant. Det var sant.

Jag gungar och gungar och min bror frågar lite försynt:  Hur känner du dig? Jag svarar att jag är rädd. Varför? undrar han. Jag visste inte det då, men senare förstod jag. Jag var helt enkelt rädd, vettskrämd för sanningen.Stackars broren min fick faschback, han hade blivit änkeman  drygt 2 år innan.

Jag tar fram min mobil och skriver ett mess:        Stig är död. skickar iväg det till alla i min kontaktlista. Mess med ord som: Va….,   vad är det du säger…… jag förstår inte……..skojar du?  Kan vi göra något för dig?  får jag tillbaks. Då förstod jag varför jag hade gjort en sådan tokig sak att meddela alla på detta taskiga sätt. Jag var helt enkelt tvungen att se orden skrivna för att försöka förankra det med mig själv. Då först började jag gråta fortfarande gungande fram och tillbaks.

Mitt barnbarn Isabelle som då bara var 2 1/2 år, fick också komma hem. Isabelle och hennes morfar stod varann mycket nära. Jag ritade och berättade för henne vad som hade hänt hennes morfar,  lugnt och sansat. Var jag fick denna styrka ifrån vet jag inte.

Så flöt dagen fram. Morty kom med mat och köpte en bok till Isabelle  för att hjälpa henne förstå.  Vi bara var i soffan och fattade förmodligen inte någonting fast att huvudet visste.  Psyket är otroligt, det tar bara in så pass mycket som man kan klara av för tillfället.