Det  var bara drygt 3 veckor mellan dödsdagen fram till begravningen men för mig var det en evighet, som jag skrivit många ggr innan kändes det som om tiden stannat. Så här är mina minnen från de veckorna.

Jag minns att jag efter en tid fick ett otroligt behov av att promenera, som om kroppen bara skrek efter det. Så jag gick och gick ut i intet flera gånger om dagen.
Två gånger hamnade jag på Fosie kyrkogård. Ena gången satte jag mig på trappan upp till kyrkan helt upptagen av inget, kände då en sådan stark närvaro som gav mig en känsla av lugn, trygghet, ja en salig känsla. Andra gången jag hamnade där hann jag bara slå mig ner på en bänk då kyrk klockorna inför en begravning började ringa. Jag satt kvar och insåg att denna stunden var menat till en mental förberedning för mig inför Stigs begravning.
Under en promenad hamnade jag på Sankt Thomasgården, ett församlingshem i Fosie. Minns att jag lade mig på gräset där, solen sken, fåglarna kvittrade och det var en sådan stillhet, just där. Minns att jag i denna stund hittade en känsla av att livet fanns, att livet har mycket att ge, att livet har mycket att vara tacksam för. Jag hittade någon form av framtid i detta ögonblick, i detta nuet med mig själv som jag befann mig i, liksom i mitt transtillstånd.

Valborgsmässoafton fick vi en blomma av Arcus, personligt överlämnad. En orange blomma  med tanken att vi behövde lite färg, hade säkert fått väldigt många vita blommor. En gest som verkligen värmde oss. Jag minns också att hela matbordet var fullt med blommor och kort från både nära och mindre nära som ville visa sitt deltangande. Det konstiga är att alla fotografier som jag tog under april är helt borta, den mappen finns inte varken i datorn eller på CD.

Jenny bestämde sig för att hyra ut sin lägenhet i andra hand och flytta hem till mig, om jag så ville. Självklart ville jag det, då fanns någon som kom och gick i hemmet.

Bo, en musiker kollega till Stig hjälpte mig med ett Elvis intro som jag visste Stig älskade och jag hade helt enkelt gett mig sjutton på att ha introt med på  begravningen. Tack Bosse för ditt bidrag.

Vi valde några låtar som Marianne som sjungit i Stigs band och J. från Arcus skulle spela och sjunga på begravningen.

Minns att jag rörde mig i slowmotion, att jag helt enkelt inte kunde röra mig fort, likaväl som jag var tvungen att sätta mig och vila jätteofta, eller hänga på en vägg eller stolpe, men vila var jag tvungen till, kroppen sa helt enkelt stopp.

Prästen, en kvinna, kom på hembesök. Då var Jenny, Jane och Josefin också hemma. Det kändes fint, prästen var en bra lyssnare. Hon gav oss också möjligheten att var och en av oss ge en bild utav Stig och relationen till honom.

Vi hade sådan tur för både Arcus och prästen vi fick var väldigt öppna för personliga begravningar. Vissa saker måste vara med i ceremonin men då fanns det ändå vissa valmöjligheter och detta  fick vi veta. T.ex så valde vi att prästen gjorde korstecknet istället för att ösa jord på kistan.

Stig blev obducerad, så går det helt enkelt till när personen inte dött i hemmet. Efter detta kom han till kapellet på sjukhusområdet i Malmö och vi bestämde oss för att titta på honom, vara med honom, vara med hans kropp en gång till. Vi visste att det inte skulle bli lätt, Det hade gått, tror jag över 2 v sedan han dött och han var som sagt dessutom obducerad. Jag informerade släkten om dag och tid så de som ville fick möjlighet. Jag har och hade full respekt för att vi känner olika för en sådan här sak, att en del valde bort det.  Jag och familjen ville i alla fall se honom en sista gång.
Vi samlades utanför kapellet, jag, mina töser och deras pojkvänner, mina barnbarn och J. och hans mamma. Jag valde att gå in först till honom, själv, jag ville se om han såg ut som Stig.
Nej, det såg  inte ut som min Stig, han var mycket sminkad, förmodligen för att dölja blåmärken efter obduktionen och ansiktet var platt eftersom hud och muskulatur hade sjunkit ner.Det lilla håret han hade var färgat gulaktigt. Kanske var jag beredd på detta för jag hade tagit med mig Stigs Steeperz hatt och den fick begravningspersonalen sätta på hans huvud. Sen gick jag ut och beskrev för min familj hur Stig såg ut. Alla bestämde sig trots detta för att ta ett sista avsked av honom. Det blev precis som på akuten på dödsdagen, vi gick in och ut till honom, ibland ensam, ibland flera på en gång. Där satt vi, fällde tårar, klappade honom på armen, töserna tyckte att det bara var hans arm med tatueringen som bekräftade att det var Stig. För att hedra Stig spelades det lugn musik av Elvis Presley, precis så som Stig hade velat ha det.  För mig var det bara ett skal av Stigs person, själ  som låg där i kistan.
Visst var allt detta jobbigt för oss men också nödvändigt av flera orsaker. Vi fick se honom en gång till. Att se kroppen i kistan gjorde att det blev lite verkligare. Vi skulle också veta med säkerhet att det var Stig i kistan på begravningen.

Elvis Presley My Way

Nu när jag skriver gör jag det helt från hjärtat precis som det var. Vad jag har svårt att förstå är att det hände så mycket trots att ”tiden och världen” stod still och att jag var så otroligt lugn och sansad och fokuserad och stark och att jag i allt eländet lyckades hitta så mycket att vara tacksam över.